Svenilböckerna – en serie humoristiska berättelser – skrev jag mellan 1992-94 ungefär. Då gick jag på mellan- och högstadiet. Böckerna är sju till antalet och handlade alla om ungkarlen Svenils vådliga äventyr. De var väldigt präglade av sånt man tyckte var roligt då. Det landade på någon sorts fusion av Bert och Sune-böckerna, Galenskaparna och Ronny & Ragge. Dessutom var inspiration från Kenneth & the knutters påtaglig i fråga om böckernas titlar och motorcykelromatiserandet.
Böckerna bestod av korta humoristiska berättelser som ofta skildrade en händelse i Svenils liv. Det kunde handla om att Svenils kusiner som på besök, att hans kompis Uno börjat lira bas eller att hans polare Egon skaffat en sjöborre som husdjur. Det var ganska vardagsnära scenarion som målades upp. Vardagsrealism med en knäpp tvist.
Svenilböckerna låg till grund för Svenil Rollspelet senare. Ett rollspel jag skrev och som spelades ganska flitigt i vår rollspelsförening. Jag hade det som specialarbete sista året på gymnasiet, men det var egentligen lite fuskigt, för spelet var till 90% klart redan innan.
Jag gjorde helt enkelt ett spel där man spelade liknande figurer som förekom i historierna och spelet utvecklades kring det.
Svenilböckerna:
Svenilbok 1 : Ett liv i händelsernas centrum
Svenilbok 2: Han kom, han drack, han drog.
Svenilbok 3: Bågen, burken och bostadsrätten
Svenilbok 4: Skinn, svett och stinkande strumpor
Svenilbok 5: Fordon, flaskor och fula fiskar
Svenilbok 6: Julstök och brandrök
Svenilbok 7: Ful och dum men glad
-
-
Svenilbok 1 : Ett liv i händelsernas centrum
-
-
Svenilbok 2: Han kom, han drack, han drog.
-
-
Svenilbok 3: Bågen, burken och bostadsrätten
-
-
Svenilbok 4: Skinn, svett och stinkande strumpor
-
-
Svenilbok 5: Fordon, flaskor och fula fiskar
-
-
Svenilbok 6: Julstök och brandrök
-
-
Svenilbok 7: Ful och dum men glad
Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag var väldigt tidig med att produktifiera mig. Sen skrev eller gjorde jag aldrig något bara för att läraren sa det. Redan när jag skrev den första Svenil-boken såg jag en hel bokserie framför mig. Jag skrev för att jag ville ge ut något, bli uppmärksammad och bli läst. Jag skrev för att det hade ett värde, för mig själv och – förhoppningsvis – för någon annan också. De hemmagjorda böckerna sattes i skolans bibliotek och man fick låna dem precis som vilken bok som helst där. (Det var vår engelskalärares idé, kanske var det hennes förtjänst att jag tänkte som jag gjorde?) Jag tänkte som en författare redan när jag var tolv.
Senare så har jag pratat med andra som skrev liknande berättelser i samma ålder om vuxna som söp och beteede sig illa. Det tycket man av någon anledning var väldigt roligt på mellanstadiet. Kanske för at man gärna skämtar om det man är rädd för, säger den vuxna analytiska hjärnan.
Jag har återvänt till Svenil många gånger i mitt tecknande. Jag har gjort serier med honom och tecknat in honom och hans kompisar i andra projekt. Men mest av allt har han levt vidare som spelledarperson i Svenil Rollspelt, såklart.
