Stockholms internationella seriefestival 2017 gick i år av stapeln 20-21 maj. Jag var där! Jimmy var tyvärr inte där. Tanken var att vi skulle delat bord och promotat Ångestspel järnet – jämsides med våra serier. Nu blev det inte riktigt så. Men det blev rätt sköj ändå.
Det svåra med SIS är att precis allt händer samtidigt under två späckade dagar. Om man är serietecknare eller utgivare och har bord är man bunden till sitt bord. Åtminstone om man vill sälja något. Jag sket i det i år. Det fanns några föredrag jag ville se, några inköpsrundor jag ville göra och en podcastintervju jag ville göra. Jag gjorde det jag ville och lät mitt bord flyta lite vind för våg. Jag tror inte jag förlorade nåt nämnbart på det. Jag sålde så kalaset gick ihop sig åtminstone.
Joakim Pirinen hade gjort årets festivalbild. Normalt sett brukar jag och många andra göra fanart på motivet som tecknaren gör. Men det blev ingen fanart från mig i år. Inte ens det hade jag gjort. Det säger lite om hur stressad och konstig årets uppladdning inför SIS varit. Det har varit en turbulent vår och mitt tecknande är det som fått stryka på foten mest. Det har nästan reducerats till noll. Normalt sett brukar jag ha med mig ett eller två nya fanzines, men i år hade jag inget nytt med mig. Förutom den engelska re-releasen av Nogi Nr 1.
Jag blev dessutom sur på mig själv att jag missade Pirinens invigningstal. Han brukar var sjukt rolig.
Jag sålde typ en bok och tre fanzines på lördagen och var väl inte sådär jättenöjd med mitt liv och gärning. Kvällen avslutades dock trevligt med mat och ölhäng med Nicolas Krizan, Jan Kustfält, Henri Gylander och Max Gustafsson.
På söndagen kl 13 satt vi på scen i ett panelsamtal och pratade om Svenska Superserier. Vår panel modererades mästerligt av Jan Hoff. Det var meningen att den skulle handla om Svenska Superserier, men den handlade ganska mycket om superhjältar överlag.
Nästan ingen lyssnade eller brydde sig, men bortsett från det gjorde vi nog ganska bra ifrån oss. Själv satsade jag på epic manspread on stage. Det gick rätt bra.
Det blev en helg fylld med möten, med gamla och nya vänner. En del träffar jag hyfsat ofta. En del har jag inte träffat på nästan 20 år. Andra har jag aldrig träffat, bara bytt några korta meddelanden eller slappa likes med på sociala medier. Många kände jag inte alls för ett år sedan.
Tydligt är att SIS är ett väldigt trevligt sammanhang att vara i, fyllt med glada, trevliga och kreativa människor. Och det är fantastiskt lätt att bonda när man har ett gemensamt stort intresse att samlas kring. Jag älskar’t!
SIS är en festival fylld av kreativitet och skapande människor. Sådär på riktigt. Inte bara som en sliten klyscha. Basen är fortfarande amatörskaparna som viker och häftar sina serietidningar för hand och säljer dem för 20 spänn. SIS är INTE ett själlöst Comicon där det gäller att sälja så mycket som möjligt på den TV- eller filmserie som är populärast för tillfället. SIS är en befriande antites till allt som handlar om att köpaköpakonsumeramera.
Jag är kort sagt tacksam för att SIS finns. En riktig seriefestival där serierna är i centrum. Jag är tacksam att arrangörerna arrangerar och att utställarna och besökarna kommer. SIS skapas av engagemang. SIS är vi tillsammans!
Detta var looten för året. Jag köpte mer serier än jag borde egentligen, men det hör väl till antar jag. Nu har jag läsning ett tag framöver. Och jag ska banne mig läsa ALLT.
Om någon är sugen på att höra en poddagbok från festivalen så rekommenderar jag att man lyssnar på Ångestspelpodden 47.
