Ångestspel om Pac-land till Famicom

I helgen kunde jag lägga upp ett nytt avsnitt av Ångestspel på Youtube. Jag och Jimmy spelar Pac-land till Famicom. Ett märkligt plattformsspel med Pacman i huvudrollen som är Japan only.

Den här gången spelar vi Pac-land, en bortglömd plattsformspärla med Pac-man i huvudrollen.

Eller ”pärla” är väl att ta i, kanske… Men vi spelar det.

Pac-man rusar framåt med awkward spelkontroll iförd röd hatt. Fri från trånga labyrinter och tvångsmässig prickätning ligger vägen till Fairy land öppen! På resan kan han bland annat moonwalka, lufthoppa och dö. Allt är mest bara sockersött och väldigt märkligt…

Vi rotar fram Famicomen och kör ett japanexklusivt spel för första gången i Ångestspel. Värt att notera. Jimmy tar tillfället i akt att klaga på kort sladd.

Publicerat i Ångestspel, Digital underhållning, Film, Nörderi, roligt och allmänt ovärt | Kommentarer inaktiverade för Ångestspel om Pac-land till Famicom

Tankar inför The last jedi

I veckan har Star Wars XIII: The Last Jedi premiär.

Första filmen slutade med en episk cliffhanger. Kanske den bästa i en film någonsin. Den nya förmågan Rey hann bara träffa en gammal grånad Luke Skywalker i några sekunder innan eftertexten rullade. Hela filmen hade handlat om sökandet efter den gamle jedimästaren.

Nu fortsätter berättelsen från den punkten.

På ett sätt har jag väntat mer än 20 år på den här filmen. På ett annat sätt har jag inte väntat på den alls. Return of the Jedi var den perfekta avslutningen på en perfekt saga. Egentligen är det slut där. Jag har redan läst fortsättningen på Luke Skywalkers äventyr, i serietidningar och i böcker. Dessa har varit fantastiskt bra, så om det som händer i filmerna nu inte är bättre än det kommer jag att blir besviken.

Eftersom George Lucas inte längre är med och bestämmer (även om hans Lucasfilm fortfarande är det) har jag lite svårt att se de nya Star Wars-filmerna som Disney gör som annat än ambitiösa fanfilmer. Det är helt enkelt fanservice. De är väldigt lite intresserade av att berätta och visa någonting nytt. Vi ger fansen vad fansen vill ha så att fansen kommer nästa år och ser en ny Star Wars-film igen och lydigt köper alla Star Wars-produkter fram till dess. Så har det blivit.

George Lucas blev utskrattad och hånad för sina styltiga dialoger, Jar-Jar Binks och Anakins åsikter om sand. Prequeltriologin blev en ko var ok att sparka på och slänga dynga på. Sämre än sämst. Men man ska komma ihåg att George Lucas hade integritet. Han gjorde precis den film han ville göra. Han sket fullständigt i vad alla andra tyckte. Han sket t.o.m i sina fans. Han följde blint sin egen vision.

The Force Awakens och Rouge One har egentligen bara levererat fanservice och remixer på gamla ideér. Det gäller att The Last Jedi levererar något nytt nu, känner jag. Eter vad den första filmen har dukat upp är skurken Kylo Ren är den mest intressanta rollen och det i sig är ju spännande.

Klart det blir häftigt att se Luke Skywalker återvända! Jag vet bara i hur jag ska förhålla mig och var jag ska lägga förväntningarna…

Publicerat i Film, Nörderi, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Tankar inför The last jedi

Toykoll om ”Topless Shredder”

Jag har varit sjuk i veckan. Tråkigt med att vara sjuk – jag gillar mitt jobb och att jobba! Det är bra, för det har jag inte alltid gjort.
Bra med att vara sjuk om man inte är supersjuk – man hinner göra annat man inte hinner annars. Man hinner titta på DVDer man samlat på sig, kolla på Netflixserier, läsa serietidningar och redigera videos. Om inte huvudvärken och febern gör att man mest ligger och gör ingenting, förstås.

Toykoll är en liten serie jag gjort i två delar hittills. Idag hann jag klippa klart och lägga upp det andra avsnittet som jag planerat en tid. Jag tittar närmare på Shredder-figuren i TMNT-produktlinjen, från 1988. En ball skurk, som fick en ganska märklig actionfigur, lite inofficellt namngiven ”topless Shredder”.

Målsättningen är att hålla produktionen lite enklare, lite snabbare och lite friare än t.ex. Ångestspel. Sen handlar det om mitt ganska ”nya” intresse, actionfigurer, vilken öppnar upp för lite nya ideér.

Idag vaknade jag med huvudvärk of doom. Imorgon hoppas jag att jag kan jobba igen.

Föresten. Jag har stängt av möjligheten att kommentera här på bloggen. Jag fick 10 st Viagra-spam-inlägg om dagen – och jag pallade inte helt enkelt. Stängde av skiten för några veckor sedan. Vill man kommentera gör man det på Facebook, tänker jag.

Publicerat i Ångestspel, Film, Nörderi, roligt och allmänt ovärt, Skapande/konst, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Toykoll om ”Topless Shredder”

Därför pausar jag Ångestspelpodden

Jag beslöt mig för att pausa Ångestspelpodden i.o.m avsnitt 50.

Den korta förklaringen är att jag vill ha tid för annat. Just nu vill jag rita serier och redigera videos på kvällarna igen. När jag gjorde podden fanns det alltid ett podavsnitt som jag borde göra innan jag kom fram till det där andra.

Och nya podavsnitt kom i en strid ström.

Det tog liksom aldrig slut.

Jag hade liksom fullt upp med att jobba mig fram till det där jag ville jobba med egentligen. Ofta kom jag inte ens dit.

Jag  har periodvis varit sjukt less på att redigera. Men det är inte grejen. Jag har arbetat upp en rent djurisk effektivitet när jag redigerar poddar, men det tar ändå med lätthet 1-2 timmar att redigera ett kort podcastavsnitt. Men sen är det mycket annat osynligt och ohörbart som går in i produktion av en podcast.

Podden slukar mer tid än de två timmar den tar att redigera. Man ska planera, spela in och logistik kring det. Jag och Jimmy ska ha fritid och helst känna för att spela in nåt samtidigt. Sen ska ett nytt avsnitt läggas upp med snitsig text, title card ska bildredigeras, avsnittet ska ut i alla kanaler, länkas och promotas.

Allt som allt är det säkert 10 timmar i produktion på ett Ångestspelavsnitt.

Jag kan göra ganska mycket annat på tio timmar.

Med tanke på att det är tio timmar fritid så är det dygnets värdefullaste timmar också.

Missförstå mig rätt. Det har varit kul att göra Ångestspelpodden. Skitkul t.o.m. Men sista tiden har det inte varit det. Vi har träffats och spelat in avsnitt utan någon speciell agenda bara för att ”det var en månad sedan det förra avsnittet, och nu måste ett nytt avsnitt komma” lite för många gånger. Vi har gjort bara för att göra. Talat utan någonting att säga. Och det känns inte roligt.

Jag vill tycka att det är kul igen.

Däeför måste jag ge det en paus nu.

Tyvärr har jag fått deaktivera kommenteringsfunktionen här på bloggen, för det kom ungefär 10 st Viagra-spam om dagen nu på slutet. Jag tänker att de som vill kommentera idag främst gör det på de sociala medierna ändå.

Publicerat i Ångestspel, jobb, Nörderi, Podcast, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för Därför pausar jag Ångestspelpodden

Ångestspelpodden 50: Retrospelsfestivalen & vintervila

Ångestspelpodden besöker Retrospelsfestivalen i Malmö, poddar LIVE därifrån, firar sina femtio avsnitt med att ta in på hotell – och tar en paus.

Det här blir sista Ångestspelpodden på ett tag. Daniel vill redigera annat än en massa poddar hela tiden. Podden tar vintervila.

Ångestspelpodden, din pizza i Technodromen, den roliga retropodden. Daniel och Jimmy från den populära Youtubeserien Ångestspel pratar om dåliga spel de älskar att hata – och blandar med random populärkultur och personliga nörderier.

Medverkande: Daniel Lenneér, Jimmy Bäckström

Speltid:
 28 min.

ÅSP50 är inspelad i Malmö och i Ronneby, sept-okt 2017.  ÅSP produceras av Daniel Lenneér/Bara å Bänna Medieproduktion.
ÅSP publiceras också på videospelsklubben.se. Tack till Gazi, den evige ledaren, som huserar där!

Publicerat i Ångestspel, Nörderi, Podcast | Kommentarer inaktiverade för Ångestspelpodden 50: Retrospelsfestivalen & vintervila

En oväntad och trevlig recension

Ett nytt nummer av Seriefrämjandet tidning Bild & Bubbla, Nr 212, damp ner i lådan i veckan som gick. Två saker som slog mig spontant;
1. Coolt med Natalia Batistas Svärdsprinsessa på omslaget! Inte en dag för tidigt!
2. Chockrosa är verkligen trendfärgen just nu. Den är överallt.

En glad överraskning var att jag var var recenserad på fanzinsidorna! Det var min Beskôddarna-serie, fanzine Nr 1-3, som recenserades. Jag hade gett upp hoppet att den skulle bli uppmärksammad. Första fanzinet kom nämligen 2012. En hel evighet sedan.
En 16-åring som skickar in ett fanzine kan med andra ord se fram emot att läsa en recension när hen är 21 år.

Först vill jag klargöra att det INTE är min sambo som recenserat. Däremot en tjej/kvinna med samma namn.

Kul att få så positiv respons! Jag har nästan inte fått någon respons alls för den här serien, faktiskt. Det har nästan känts som det bara är jag på planeten som gillar den. Det är därför arbetet med Nr 4 och Nr 5 parkerat i malpåse. Det har känts ovärt, kort sagt.

Kul att hon trycker på att ideérna är roliga och figurerna enkla och effektiva.
Det är precis det jag vill med serien.

Tyvärr är inte recensionen publicerad på seriefanzin.se, så jag får använda den usla metoden att lägga upp en bild på den. Det går kanske att klicka på bilden ovan och få den i ett större och mer läsbart skick.

Publicerat i Fanzines, mina egna serier, Recension, serier, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för En oväntad och trevlig recension

MOTU-tolkning Nr 3

Jag TROR att mitt tecknande har lossnat igen! Hureka! Jag hoppas det. Det känns så. Efter att ha tecknat skitlite i ett halvår känns det fantastiskt bra.

Jag slog till – likt en stålhandskeförsedd FISTO – med en slagkraftig MOTU-tolkning igår kväll.

Orginalet:


Min tolkning: 

FISTO är alltid rolig att rita! Dels för att han ser ut som en mysflummig hipster, med sitt stylish helskägg och backslick. Vilet modelejon han är, men lila skinnstövlar, moderiktig pälskalsong och glänsande haklapp. Dels för hans roliga och småsnuskiga namn, såklart.

Mina MOTU-tolkningar kan man beskåda på vägg just nu på utställningen Hemåt! – Skaraborgska serieskapare – i Falköping. Missa inte det, om du är i Falköping!

Publicerat i Fanart, Skapande/konst | Kommentarer inaktiverade för MOTU-tolkning Nr 3

Plats för plast

Okynnesleksakssamlandet har accelererat det senaste halvåret… Det blev så när jag upptäckte att det inte varken var speciellt dyrt eller svårt att samla på sig små plastvarianter av sina barndomshjältar. Helt enkelt svårt att motstå…

Ett litet blygsamt projekt jag gjorde i början på sommaren var att fota leksaker utomhus – för lite snygga artsy bilder – och för att lära mig bemästra kameran bättre.

Nog för att Major Disaster från Toxic Crusaders är en bisarr och färgstark figur. (Jag har alltid varit svag för figurer som heter en ordvits, dessutom) Men att fota den utomhus i solljuset med blixt fick honom verkligen att gnistra!

Vår rabatt på framsidan var tillräckligt ”träsklik” för att agera hemvist åt Leatherhead, tyckte jag. En tuff figur. Inte minst för att han den har kvar sin mer djurlika fyrbenta hållning, till skillnad från många andra muterade skapelser i TMNTs universum. Fina detaljer med verktygsbältet och kniven praktiskt monterad på armen. Och vem motstår en krokodil med gula buskiga ögonbryn?

Stenkrigaren General Traag från Dimension X är en märklig figur. Han ser nämligen inte alls ut som han gör i serietidningen eller den animerade TV-serien. Där blev han helt brun. Leksakerna släpptes först och ibland gick designen bort sig. Googla t.ex. hur Shredder ser ut! General Traag är inte lika illa. Det är mest färgerna som är fruktansvärt fel. Dock en festlig figur. Den ser nästan ut att hör mer hemma i Toxic Crusaders-serien än i TMNT.

De senaste tillskotten i TMNT-samlingen syns ovan. En Donatello (Johoo! Favoritturtlen! På grund av uppfinnare, smartast, nördigast och – inte minst – bäst i NES-spelet) och Bebop. Punkargrisen hade jag sedan tidigare – men det här blev en skickuppgradering. När man börjar tala i termer som ”skickuppgradering” är man föresten redan på hal is.  Min tidigare hade löst huvud och var betydligt mattare i färgen. Bebop är f.ö. min favorit i TMHT-leksaksserien – so far. Snyggt modellerad och crazy figur med hög detaljrikedom. Ser exakt ut som i serietidningen och den animerade TV-serien. Med brillorna, tuppkammen, nitar och kedjor fångar Bebop allt som var rad på slutet av 80-talet/början av 90-talet! Tack till Jimmy för att han har ögonen på skaft på loppisar!


Ett loppisfynd från tidigare i sommar. Merman och Rafael umgås i den svenska sommaren.

Publicerat i Nörderi, serier, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för Plats för plast

En Obi-Wan-film?

Rykteskarusellen om en framtida Star Wars-film har satt igång igen. Det handlar om en eventuell standalonefilm med Obi-Wan Kenobi – en Obi-Wan-film.

Ewan McGregor åldras ju i perfekt takt för att fortsätta med rollen. Han vill göra rollen, sägs det. Det är med andra ord bara att göra filmen. Fansen vill ha den. Att öppna pengapungen för världens största varumärke franscise kan väl inte vara något problem?
McGregor är i stort sett den enda i prequeltriologin som kommer undan med äran i behåll, nära på. Jag gillar ju Qui-Gon (Liam Neeson) också – han kanske får vara med i form av ett force ghost!

På minuskontot: Vill man vet mer , egentligen? Att Obi-Wan levt som eremit 20 år i öknen när Luke växer upp – det är väl bra nog egentligen? Jag vill att han ska bo när i ökensanden i ångest o misär i lönndom i 20 år – inte bänna runt och äventyra! (Det passar sig inte, eftersom jedi är fördrivna och icke-existerande under tidsperioden)

Det finns redan bra tecknade serietidninagar, i det tidsglappet. En där Obi-Wan dyker upp och räddar Luke från en Kryat Dragon när han är i 10 års-åldern. (Där fattar man att Obi-Wans hemliga uppdrag är att vaka över Lukes och beskydda honom – under uppväxten)

Dock är Obi-Wan-film bättre än en Boba Fett-film eller en Yoda-film – där vill/behöver man verkligen INTE veta mer!

Det finns en fan-gjord teasertrailer som är riktigt bra. Tyvärr tror jag inte Lucasfilm/Disney har vilja och mod att satsa på en film som fokuserar på ökenliv och Jesusaktiga visioner…

Publicerat i Film, Nörderi, Subkultur | Kommentarer inaktiverade för En Obi-Wan-film?

Fyrahundratrettiosju kronor

Jag har nyligen betalt min årsfaktura till One.com. Fyrahundratrettiosju kronor kostar det om året att ha lenneer.se uppe.

I år funderade jag faktiskt… Är det värt det? Hur mycket använder jag min webbsida? Vilken nytta har jag av den? Nästan allt man gör och delar är sociala medier idag. Har jag kvar mitt tänk från the early 2000s att det är viktigt att ha en webbsida mest för att man ska ha det?

I ett annat liv var jag frilansare och jobbade med mitt personliga varumärke i större utsträckning. Sedan fyra år är jag kommunanställd och behöver inte jaga för mitt dagliga bröd. Bara jobba. Hemsidan handlar mer om rena hobbyprojekt som jag hinner och orkar med.

Men jag tänker endimensionellt.

Jag tänker inte på att den här WordPressbloggen är basen för mitt podcastande t.ex. Alla poddar och filer hostas här. Och 400 kr är inte så farligt om man tänker utslaget på ett år. 35 kr i månaden typ. En krona om dagen.

Jag kommer nog att ha kvar bloggen, sidan och domänen ett tag till.

Publicerat i jobb, Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Fyrahundratrettiosju kronor