Det här är en svår text att skriva… Jag kommer återkomma till varför…
Recension: Star Wars: The Last Jedi (Bio)
Jag ser filmen på premiären den 13 december. Direkt efter jobbet. Fans i imponerande dräkter. Fullt med folk. Alla trängs inomhus, eftersom det regnar och är svinkallt utanför.
Klipp. Tre timmar senare.
Efter filmen är jag omtumlad. Utmattad, svettig och skakig. Sett den nya Star Wars-filmen The Last Jedi. Jag väntar ett tag med att lägga upp detta, så att folks ska hinna se den spoiler-fria. Läsare äro därmed varnade. Här blir det spoilers! Sluta läs nu om du inte vill ha spoilers!
Mer humor. Mer gulliga djur i inklippsbilder. Men också mer mörker. Luke Skywalker är tillbaka, men gammal och bitter. Forcepowers vi inte sett tidigare. Och det är en spännade film. Rebelllalliansen är jagad. Som en jaktfilm, som Speed typ.
Medans de andra är upptagna av att bli jagade och dödade av the First Order har Rey åkt till en enslig vattenplanet för att bonda med Luke Skywalker. Det visar sig bli svårt. Hon möter en vresig gammal göbbe som bor i en jordkällare.
Det är en tragisk Luke Skywalker i den här filmen. Den sista jedin i den sista utposten. Också smått deprimerande att Mark Hamill fått vänta 35 år på att få chansen att återupprepa sin paradroll. En hel värld av fans har velat se honom som Luke Skywalker igen och det har inte hänt förrän nu. (Istället fick vi se Anakin Skywalker som barn och tjurig tonåring – utan att någon bad om det.) Nu är både skådespelaren och rollfiguren sargad av ett långt liv. Mark Hamills jobb är lätt den starkaste prestationen och det bästa med filmen. Varje scen med honom har en sällan skådad tyngd.
Speciellt i början när Luke Skywalker ärvt beteende av Karl-Bertil Enstöring är det som bäst. I Star Wars-rollspelet kunde man alltid spela Avdankad Jedi och en sådan gör Luke med bravur här. Han har avskärmat sig från kraften. Han har lagt av. Han ser sur ut, bergsvandrar i regnet, fiskar med spjut och mjölkar stora Pokemons, och är rätt nöjd med tillvaron även om den är ångestladdad.
Det har talats mycket och skämten och de gulliga djuren… Men all rätt. Porgs, ett nytt Star Wars-djur som ser ut som en blandning mellan pingvin och hamster, sticker fram huvudet och kväker och piper i tid och otid i den här filmen. Men jag stör mig inte på det. Jag tycker Porgs är roliga. Hur de tar över Millenium Falcon mer och mer tycker jag är riktigt roligt. Skämtet där Chewbacca vacklar mot att bli vegetarian är bra också. Djuren här är mycket bättre än George Lucas lustiga djur och robotar som tittade in hela tiden i prequelfilmerna åtminstone. Och visst märks det att man använt dockor, muppar och animatronics igen. Det är en fröjd att se!
Kul är det också när Yoda oväntat dyker upp, virrig och halvsenil men full av visdom – precis som han var i The Empire Strikes Back, kallar Luke för ”Young Skywalker” och kontrollerar vädret. Jämfört med Y0das 900+ år är Luke fortfarande rätt ung.
Jag undrar om Yoda är en docka i den här filmen? Han ser ”lagom stötig och pinnig ut” och det är fantastiskt glädjande. Det var kul att se Yoda dataanimerad 2002 och 2005, men det var då det. Nu vill vi aldrig se honom som en dataanimerad hoppetossa i nåt jävla dataanimerat klonkrig igen, tack.
Lite mycket krigande i rymden i filmen, för min smak, men många fans gillar tydligen sånt. Det är ju Star Wars, trots allt.
Det är en svår film att betygsätta. För fans är det en helhetsupplevelse, så mycket mer än en film egentligen. Ska jag vara kritisk så tyckte jag att en bihandling var onödig och allmänt ointressant (den med Casinoplaneten) och att filmen var ungefär en halvtimme för lång.
Annars var det ganska bra.
Man måste beundra Disney/Lucasfilms mod här. De gör det inte lätt för sig. De sågar av sig fötterna! I förra filmen dödade de av Han Solo. Här försvinner Luke Skywalker. Carrie Fisher har av naturliga orsaker svårt att medverka i nästa film.
Inga gamla hjältar finns kvar, åtminstone inte i den levande världen.
De nya hjältarna: Rey, Finn och Poe i all ära – men utan det gamla gardet så bryr jag mig inte speciellt mycket om deras äventyr i rymden, ärligt talat. Vad ska hända i nästa film för att skapa intresse nu? Jag vet faktiskt inte. Jag gillade Kylo Ren i den första filmen, men här är han en velig halvblessyr som jag skiter lite granna i.
Det kunde faktiskt lika gärna ha slutat här.
Lukes öde är förstås lite bittert, men jag ser det som jag sa i Ångestspelpodden 51 mest som en fanfilm ändå. Det är det Disney gör. Fanfilmer med riktig budget. The Force awakens och Rogue One var egentligen ambitiösa fanfilmer.
Jag tror man måste se Episode 7-9 som en ny triologi, separerad från det andra. Precis som prequeltriologin är en separat filmserie är det här en separat filmserie. Som en sådan Star Wars-film är den bra, och kan få betyget;
Men: Egentligen har den här sagan redan slutat för mig. Det gjorde den med Return of Jedi. Det var det perfekta slutet på en perfekt rymdsaga. Det var där det var meningen att vi skulle lämna Luke, Han och Leia. Egentligen är allt efteråt onödigt.
Egentligen hade det hade varit bättre med en ny filmserie med nya filmhjältar som bara utspelade sig i samma universum. Men fansen ville ha mer… mer… mer… Och se sina gamla favoriter helst. Länge fick serietidningar och böcker fylla det behovet. Och det vara väl ok. Törstade man efter mer, så fanns det där. Ville man strunta i det eller bortse från det, då gick det också bra.
Men det skulle bli mer film också.
Vi har fått mer film nu. För att vi bad om det.
Det är svårt att bortse från att Luke Skywalker har redan fått ett ”bättre” öde i böcker och serier. Filmen tävlar liksom mot ett omöjligt bagage. Och eftersom det är ett faktum är det svårt för ett gammalt fan att bli helt nöjd, även om The Last Jedi är bra.
Filmen har delat fancommuityt, har jag förstått. Och det blir lätt å ena sidan, men åt andra sidan när man pratar och skriver om den här filmen.
Det är väl den här texten ett levande bevis för.
Jag tyckte filmen var bra när jag såg den, men jag är inte speciellt sugen på mer nu.
