Vissa saker upplever man bara en gång i livet. Åtminstone känns det så. Den distinkta upplevelsen av där och då. Refused-spelningen i Malmö i torsdags var just en sådan upplevelse. Sjukt bra, var det. Jag finner nästan inte ord. Dessutom glädjen att få uppleva det med samma Skövde-gäng som i 16-17 år-åldern… Makalöst.
Man kan tycka vad man vill om återföreningar. Om punkband som splittras och sätter ihop igen för att det plötsligt finns en publik som betalar.
Men om man bara skiter i allt sådant och istället ser saken i sitt isolerade sammanhang och isolerar det till var det faktiskt är.
Refused. Igen. 14 år av väntan. Urladdningen. Helt. Jävla. Sinnes.
För alla nerdz – inklusive mig själv som kommer att glömma om jag inte dokumenterar det någonstans, till exempel på min blogg – såhär såg setet ut:
1. The Shape of Punk to Come
2. The Refused Party Program
3. Liberation Frequency
4. Rather Be Dead
5. Coup d’état
6. Summerholidays vs. Punkroutine
7. The Deadly Rhythm
(with part of TV Eye by The Stooges)
8. Hook, Line and Sinker
9. Protest Song ’68
10. Everlasting
11. Circle Pit
12. Refused Are Fucking Dead
13. Life Support Addiction
14. Worms of the Senses / Faculties of the Skull
15. New Noise
16. Tannhäuser / Derivè
Tyngdpunkten låt på The shape…-skivan, med all rätt. Förutom Everlasting var det självklart grymt med Song to fan the flame-pärlor som Coup d’état och Life Support Addiction. Inte helt självklart.
Här har någon vänlig själ filmar 18 min och lagt ut;
http://www.youtube.com/watch?v=FfPZym2rXg4
Den bästa konsert jag varit på tillsammans med Refused i skolkällaren i Hjo 1997, Vanguard-spelningen på Äggstasrock’98, spelningen med det fortfarande okända HC-bandet på samma ställe och tillfälle och möjligen något mer. Fem skallar. Fattas annat.
