Film: Änglagård – Tredje gången gillt (BIO)
De två första Änglagård-filmerna kom i ganska rask takt 1992 0ch 1994. Vill du se en film till där alla rollinnehavare är 15 år äldre och ältar samma sängkammarfars en gång till – nu utan ettans smart ”landsbygden-möter-världen-utför-tema”?
Vill du se en film full av lillgamla tonåringar och omogna vuxna?
I sådana fall är Änglagård 3 en perfekt film för dig.
I övrigt finns inte mycket handling att orda om. En del har dött. Andra har blivit äldre och fått lillgamla barn. De bästa scenerna är sånt som loopas i flashback-scener från de två tidigare filmerna. Det är precis som att de vill påminna publiken om att det funnits bra scener i den filmserien. Det är tragiskt. På riktigt. Det värsta är att man kan inte klaga heller. För titeln på filmen ger precis vad den lovar.
Samma gamla gubbar går på grus. (Dramatisk scen ur Änglagård 3.)
Om det fanns något som hette filmskaparlicens – då borde Colin Nutley få sin indragen. Han kanske inte skrivit manus, vad vet jag. Men någon måste bära skuld för det här eländet. Men det här är ingen film. Det här är ett brott.
Änglagård 3 känns som en fanfilm gjord av skådisarna under en återträff.
Vi hade iallafall tur med vädret 2 var inte bra någonstans, men jag hade nog 10 ggr roligare när jag såg den.
Jag ger en skalle, men då är jag snäll. Skall-skalan jag konstruerat har inget lägre betyg att tillgå heller. Fortsätter svensk film krafsa i dyn av mänsklig förmåga och ambition att skapa film får jag nog revidera skalan och skapa en överstruken skalle. Eller en dödskalle.
