Ikväll ska jag på julbord efter jobbet. I övrigt är jag ganska trött och sleten p.g.a tittat på nya Star Wars-filmen sent igår kväll. Mer om det senare. I lucka 17 får det bli ett nostalgiskt minne som stannat som ett sånt där utkast på bloggen tidigare. Håll till godo.
Var det så vi lät?
Jag spelade i band på gymnasiet. Sommaren mellan nian och gymnasiet drog vi igång i kompisens garage. I början var vi nöjda med att vi åstakom ljud överhuvudet taget. Vi lät. Vi hördes. Det räckte.
Sen gjorde vi en låt. Vi gjorde tre ackordbyten som vi tyckte lät bra, samtidigt som trummisen sjöng med hög speedad stämma över hi-haten. Det var värdelöst med en trummis som sjöng. Det funkade bara i dansband. Det visste vi. Men trummisen var den ende som ville sjunga.
Vi gjorde en låt.
Sedan en till.
Det var kul.
Ljudbilden i garaget var hemsk. Det oljud som strömmade genom vägarna och ut i villaområdet var inte på något sätt att förväxla med musik. Vi plågade två gitarrer, bas och mikrofon genom ett mixerbord och ut i samma stackars två högtalare. Ljudet grötade ihop till en massa. Trummor på det.
Gitarren jag spelade på hade tillhört kompisens farsa. Strängarna var så gamla att de reducerats till ståltråd. Den var omöjliga att stämma, men det spelade ingen roll. Det var ett förlåtande instrument att spela på. Man kunde spela nästan hursomhelst på gitarren. Det lät ändå likadant. Det var inget instrument för musik. det var ett instrument för oljud. Nya strängar var en dyr lyx man inte förstod sig på. Det som varit en bra gitarr på 70-talet dög säkert åt oss också.
Vår första spelning var första gången vi fick chansen att spela med riktigt ljud. Det var i augusti 1996. En liten minifestival, med riktig scen och riktigt ljud. Vår perfekta arena.
På spelningen lånade jag en gitarr jag aldrig hade spelat på innan. Bara en sån sak. Det skulle knappast hänt idag. Allt var kaos. Var skulle vi stå? Vad skulle vi säga? Hur skulle vi göra? Skulle vi mellansnacka?
Vad jag minns från spelningen och när vi tittade på VHS-filmen efteråt var chocken.
Var det verkligen såhär vi lät?
Tydligen.
Vi hade själva ingen aning.
