Jag gillar när den lilla människan får uppmärksamhet. Nu är de unga männen i Indie Game: the Movie inte små människor. Åtminstone inte längre. De har vuxit till små superstars. Men Indie Game: the Movie handlar om resan dit. Det handlar om uppoffring. Blod, svett och tårar. Det är absolut ingen lek.
Vi som jobbat i större eller mindre projekt, med eller utan pengar känner garanterat igen oss. Inte minst känner jag igen mig i ångesten efter att gå ur ett stort projekt. Jag har kännt samma sak efter färdiga filmer och serieböcker och ibland efter stora illustrationsuppdrag. Trots lovord och goda recensioner känner man liksom bara tomhet. När man lämnat över det man skapat står man med tomma händer. Skådespelaren står ensam när ridån ger ner och publiken lämnar salongen. När Phil Fish säger att hans liv saknar mening om spelet inte når publiken gör han det med en gripande övertygelse som griper tag i betraktaren. Det handlar inte bara om spel.
Nu är ju detta en film med happy ending. Vi vet ju att Fez, Braid och Super Meatboy alla är succér, hyllade av både spelare och kritiker. När kommer filmen om underjordsspelutvecklarna? De som aldrig breakar? De som gör spel bara för sig själva och sina kompisar? Den filmen skulle jag vilja se. Jag skulle gärna se en film om sådana konstnärer, serietecknare och animatörer också.
Indie Game: the Movie är förhäxande bra. Drabbande bra. Den bästa film jag sett på mycket länge.
Se trailern här:
http://www.youtube.com/watch?v=GhaT78i1x2M
