Jag upptäckte Henrik Bromanders fanzineutgivning när den var på upphällning. Jag hade sett recensionerna, hyllningarna och de glada tillropen i Avigseriespalten i BildoBubbla sent 90-tal/tidigt 00-tal, men inte fått tummen ur att beställa några tidningar. (Detta är klassiskt. 99% av de som läser och blir nyfikna där får aldrig tummen ur att beställa. Det är extremt svårt att få folk att få tummen ur.)
Dock beställde jag Bromander #9 och #10, då. 2003 eller 2004. Jag tror att jag fick bråttom att beställa när Galago utannonserade boken Hur vi ser på varandra.
– Jag beställer ett ex av alla nummer du har kvar, skrev jag i ett mail. På den tiden kostade alla fanzine nästan alltid 20 kr, så det var ingen stor utgift. Det var dock bara Bromander #9 och #10 fanns kvar. Jag fick dem, läste och gillade dem.
– Det här tåget skulle man hoppat på tidigare, tänkte jag då. Det är trots allt sällan en tecknare som börjat göra riktiga böcker går tillbaka till fanzineutgivning. Bromander-fanzinen gav det där som många idag flummigt beskriver som fanzinekänslan, att man genom att konsumera något snävt inom konst och kultur nästan känner sig exklusivt inbjuden till en liten klubb.
Blev därför väldigt glad när jag fick reda på att den här boken skulle släppas. Nu får man en ny chans att läsa det man missade.
Mulen söndag från Lystring förlag samlar det mesta av det bästa av serier från Bromanders fanzines 1997-2004. Allt här är verkligen inte bra, men mycket är det. Boken känns genuin och nördig, en hyllning till (ungt) skapande och fanzinekultur. Ett massivt förord – där även andra fanzinister från samma ”era” kommer till tals – och efterord om alla serierna ramar in samlingen. En kulturgärning av Lystring förlag.
Jag letade lite i samband med att jag skrev det här inlägget och hittade jag fanzinen ifråga… Jag är både glad och våndas över min hoardertendens att ogärna vilja slänga saker. Bränd tjära återläste jag således i sitt originalutförande, nu när möjligheten gavs.
Förra veckan hade vi verksamhetsdag på jobbet och med det olika workshops på Kulturhuset. Jag fick tillfälle att testa stråkorkester, cello, vilket var väldigt trevligt. Jag blev sugen att testa mer, kanske spela in nåt enkelt och använda som ljudläggning i mina videos.
Det här med att testa nya saker, prova, experimentera, gör man alldeles för lite som vuxen… Det föll sig mer naturligt när man var barn och ungdom. Man hamnade i fler sammanhang där man mötte saker för första gången. Som vuxen kör man i samma hjulspår bara. Det är lite deprimerande att tänka på.
