Recension: Pokemon GO
Jag har proklamerat apparnas död ganska flitigt det senaste halvåret. Jag gillar inte appar längre. Jag hatar dem, snudd på. Det senaste året har jag laddat ner kanske två nya appar. Jag ahr gjort det när jag varit tvungen. Jag avinstallerar oftare än jag installerar nya. Jag använder nästan bara Facebook, Twitter, Instagram, Podkicker och Spotify. Man vill ha bra appar som gör det man behöver, inte många appar för små behov. Bra tjänster egentligen, inte appar.
Jag har gjort några slappa undersökningar för att bygga på min tes, främst som argument i mitt arbete. Och många verkar hålla med mig, både i analys och beteende.
Ironiskt då att det släpps en app som startar total hysteri. Hos alla. Hos hela populationen. Av planeten.
Hallå, vad händer?
Folk inser att Pokemon är kul, nu plötsligt!
Vissa verkar tycka att man helst ska ha blodstjocka band med Nintendofigurer för att plocka upp spel med dem. Ungefär som man ingick blodsed med Mario eller Zelda, helst före 1989. Det verkar som man spelar deras spel nästan som en plikt. Som för att hålla kvar en spillra av barndom.
Men Pokemon handlar inte om det. Inte alls faktiskt. Kanske handlar det om nostalgi för vissa, men jag har aldrig sett serien så. Varje Pokemonspel existerar på sina egna villkor och går plocka upp och spela. Det är egentligen bara den simpla glädjen i att samla som är motivatorn.
Det Pokemo GO gör bra är augmented reality (AR). En del spelar med det avstängt, men då kan man lika gärna skita i det, tycker jag. Det roliga är ju att battla monstren på stan bland folk (och känna sig lagom mogen, när man är 36 år) eller i grönsaksdisken på snabbköpet!
Visst blir det lite roligare att gå och ställa in bilen på kvällen om man hamnar i strid med en Venonat utangör garaget?
Jag tycker Pokemon GO är kul. Man kommer ut och träffar folk. Roliga möten och situationer uppstår kring spelet. Det kryllar plötsligt av unga människor (de flesta spelarna är väl i spannet 10-30 år) i Brunnsparken i Ronneby, även när vädret är mulet. Pokemon GO har kort sagt lyckats med det alla hälso- och träningsappar kämpat för. Det drar ut och aktiverar människor.
Själva spelet är smart utformat. Man gör det man alltid gjort. Man samlar monster. Det verkar finnas nog med finesser för att hålla intresset uppe. Länge.
Dessutom har jag hört att Pokemon GO har fått föräldrar och deras tonåringar att börja gå långa promenader tillsammans och prata om allt möjligt. Det låter hur fantastiskt som helst. Lite som i en bra bok är storheten i Pokemon GO inte bara spelet i sig utan det man läser mellan raderna. Vad spelet gör med oss och spelet kring spelet.
Nintendos mobila satsning kommer jag att följa med spänning nu. Det här har gett vind i seglen. När Pokemon GO är såhär bra – hur bra kommer inte uppföljaren att bli?
Plötsligt känns Nintendos kommande konsol NX spännande… Det hade jag aldrig kunnat ana.