Recension: Riv alla tempel av Henrik Bromander (Bokförlaget Atlas)
Johan är det mobbade tjocka barnet som i vuxen ålder flyr demonerna med styrketräning och anabola steroider. Om han bara blir lite större vågar ingen bråka med honom. Läsaren sugs in i den dolda världen kring den extrema kroppsbyggarkulturen. Och Johans resa genom ett ungt liv i samhällets skugga känns tragiskt trovärdig.
I intervjuer kring boken har Bromander sagt att den extrema kroppsbyggarkulturen tenderar att vara en klassfråga. Det är nästan alltid män från arbetarklass och lägre medelklass som fastnar i den extrema kroppsfixeringen och preparatmissbruk. I en sekualiserad tid kan den egna kroppen bli det enda templet. En människa som inte tror på Gud måste bli sin egen Gud. Det finns någon sorts skev logik i det. Alla behöver vi något att tro på. Något som formar oss. Mycket träning anses friskt. För mycket träning anses sjukt. Att tänka på sin hälsa och sitt välbefinnande anses beundransvärt men någonstans finns ett stopp.
Det är mycket som är som vanligt i Bromanderland. Det märker man om man läst hans tidigare serieböcker och texter. Här finns tragiska människoöden. Outsiders. Mycket kön. Mycket snusk. Det är lätta att imponeras av den rigorösa research som ligger till grund när författaren har närmat sig kroppsbyggarvärldens ljusskygga sida.
Riv alla tempel är ingen feel good-litteratur. Snarare feel bad-läsning. Men som alltid när det är något från Bromanders penna eller tangentbord är det läsvärt. Boken är den första i en planerad triologi om maskulinitet och det kommer att bli mycket intressant att läsa fler böcker med olika infallsvinklar på det ämnet.