Nu har jag haft tre intensiva dygn med det spelet Shadow of the Colossus. Jag känner mig hyfsat uppdaterad och aktuell trots att spelet släpptes för 1,5 år sedan. Nu är det tillbakalämnat, och jag saknar det redan. Ja, jag hyrde det… Första gången jag hyr ett spel faktiskt. Bra tajmat, visade det sig, med ett facit med tre dagar av intensivt regn över södra Sverige.
Jag hann med 10 kolosser. Fuskade lite när jag red runt en timme utan att hitta… Jag hade antagligen lite för högt ställda förväntningar, men visst var det en upplevelse, som jag redogjorde för i förra inlägget.
Ärligt talat: I grunden är det ett ganska enformigt action-spel som dock lever högt på sin estetik. Ett spel där designen och upplevelsen är allt. Och det märks att det stadigt är på gränsen till vad PS2an klarar av. Kanske kommer man om något år att se tillbaka på Shadow of the Colossus som det första next-gen spelet. Det som tänkte nytt och var lite före, men där teknik inte riktigt var mogen att bära allt det maffiga… Det är snyggt, men det laggar också friskt och i bland är det grynigt nog att koka gröt på… Men inte ens ful grafik kan döda fantastiska miljöer och design. Kontrollen och kameran är inte riktigt 100. (På den punkten är det nästan bara The Big N som når i det närmsta perfektionen.)
Men fortfarande, striderna mot kolosserna glömmer man inte i första taget. Det är spelets centrala punkt. Bossar, pussel och plattformsbana i ett stort vandrande lurvigt paket… En del flyger, andra simmar och en del spyr skurar av laserplasma. Trots sin storlek och taskiga attityd lyckas de förmedla eftertanke och vördnad. Man känner sympati för de kolossala bestarna och när man sätter den sista stöten undrar man egentligen om det är värt det.
Varför har man rätten att beröva något fantastiskt livet?
Är min kärlek värd det?
Speldramaturgi i fulländad form.
Frågan är om man någonsin varit lika liten och känt sig lika stor…?
Jag känner mig som Fröding, men faktum är att jag saknar marken, vidderna, stenarna och träden… vinden… hovslagen… musiken. Jag funderar faktiskt på att buda hem soundtracket trots att utropspriset på Tradera är 250 spänn… Det här är spelmusik som man faktiskt kan lyssna på i verkliga livet.
Shadow of the Colossus upplägg är bara ett oändligt och bländande vackert landskap att färdas över och ”bossar”. Som ett Zelda-spel utan onödigt bös…. Jag saknade faktiskt inte specialföremål, tempel, bi-figurer och side-quests så länge jag spelade. Som sagt: Estetiskt fantastiskt, ett ”next-gen-spel” i ambitionen med inte i teknik. Repetivt och cykliskt som en ond dröm… på både gott och ont.
Resan är till ända. Hårdvarubegränsing och min egen snålhet tvingar mig inför faktum.
Jag fick aldrig se slutet, men å andra sidan lämnade jag sex kolosser i livet. Jag är glad för deras skull.
Jag spelar inte längre. Saknaden är kolossal och en börda att bära.