Sjuttiotalet var en märklig tid… Det blir man påmind om ibland. För ett tag sedan plockade jag upp den här kioskromanen i en second hand-affär.
Den var bara så härligt retro-bisarr. Jag kunde inte låta bli.
”Dödande terror” skulle inte direkt vara en het titel att skylta med nu. Det skulle inte direkt vara titeln Svenska Förlaget valde till sin nya deckare, om man säger så.
Men på 70-talet var ”terror” ett hett och häftigt ord… Lite sådär kittlande coolt antagligen. Ingen visste vad det var… Det bara lät lite… Farligt.
Fotot på framsidan är en märklig uppvisning i smaklöshet. Observera den gula jackan med de stora fickorna som mannen bär. Observera att han står i en action-pose, precis som en cowboy. Tjejen har också picka (genuskorrekt!) och tittar fram lite sådär lagom bakom mannen rygg. Det gäller att ha tungan rätt i mun.
Baksidesbilden är mycket snyggare. Kontrastrik och cool. Dramatiskt ljus. Värsta James Bond. Varför har de inte den bilden på framsidan istället? Varför valde man mannen-med-picka-och-senapsjacka-i-en-grusgrop-bilden istället?
MACK BOLAN (höhö) heter den hårde Bond-ripoff-killen på omslaget. De skyltar stort med hans namn på baksidan. Inte på framsidan. Författarens namn på framsidan är pytelitet. Stackars Don Pendleton. Han fick inte mycket cred för hårt arbete.
Baksidestexten ska vi inte ens prata om. Den sjukt är bisarr. Läs själv.
3.50 är för övrigt ett helt lagom pris för en bok, tycker jag. Det är synd att kisklitteraturen är utdöd.
