Kent against the machine

Nu lyssnar jag på nya Kent-skivan Tillbaka till samtiden. Jag är mitt uppe i lyssnandet. Ger ingen recension, skriver bara av mig lite.
Det har skrivits mycket om 80-talet i recensioner och artiklar om skivan. Syntdrivna arrangemang. En skivtitel som parafraserar Michel J Fox-filmen… Men… Jag förstår ärligt talat inte 80-talskopplingen. Den funkar i idén, men inte i praktiken.
Det låter modernt om Kent, inte nostalgiskt. Titeln känns i det sammanhanget lekfullt ironisk.
Musiken drivs mer än förr fram av ett maskinellt driv. Mörka industriella suggestiva skivor måste vara den stora 2000-tals-trenden… Snart har alla gjort en sån. Det är mer synt än gitarrock. Men det också gamla Kent, i låttarrangemangen, texterna, refrängen och anden.
Jocke Bergs texter är vassa som vanligt. Jag läste i en intervju att han lyssnar mer på hur orden låter som vad de betyder.
Det kan mycket väl vara hemligheten.
Storheten i Kents texter är att man aldrig riktigt förstår dem. De upphör aldrig att fascinera.
Texterna är även här mångfacetterade och suggestiva. Också aktuella. I Vy från ett luftslott för klimathotet fokus. Sömnen är vacker och drömsk och bubblar just nu om att vara en av de bästa Kent-låtarna någonsin.

Kent på höga hästar