Sju mil enkel resa genom mörker och dis. Två timmars barhäng med lättöl en onsdagskväll. Ett omöjligt uppdrag.
Jag twittrade för ett tag sedan att man vet att det verkligen är höst när det man säger och skriver låter som rader i en Winnerbäcklåt…
Jag, Jimmy och Pär åkte upp till Växjö förra veckan och tittade på Invasionen. Så jävla kul att gå på punkspelning i en liten källarlokal igen! Förväntningarna är uppskruvade. Fast jag bara hann lyssna två gånger snabbt på Spotify vet jag att nya skivan Saker jag sagt till natten låter bra. Löjligt bra. Tre-ackords-punken från debuten är utbytt mot Joy division-influenser, introverta och nostalgiska texter.
Inte för att spelningen var dålig, på något sätt. Den var skitbra. Ändå känner jag en liten liten strimma av besvikelse. Spelningen var inte lika explosiv som Refused och T(i)NC alltid var. Lägstanivån på de banden var svindlande hög. Invansionen var inte ens lika explosiva som de själva var för ett år sedan med debutskivan. Å andra sidan är uttrycket mer lågmält nu.
Och det är då det slår mig. Men Saker jag sagt till natten har Dennis Lyxzen för första gången gjort en bra skiva. Det här är första gången musiken är bättre på skiva än på livescenen. Det är inte fel. Jag är bara van vid att det ska vara precis tvärtom.