Kent åker andra svängen med sin nya skiva och spelar på Telenor Arena i Karlskrona. 8 februari. Vi är där.
Kent äntrar scenen och öppnar trevande med Vy från ett luftslott. På skivan är det en stark låt, och det borde det vara även i praktiken. Men det är svajigt och lamt och det slår mig att bandet har säkert 15 låtar som passar bättre som öppningsspår… En glödande sol projeceras bakom bandet och växer under låten. Det är menat som en suggestiv inramning, som det blir istället nästan ironiskt. ”Upp som en sol” liksom… Och temperaturen är ljummen. Knappast växthusvarm.
Max 500 avlöser. Ett säkert kort. Men det lyfter inte heller.
Oron kommer krypande…
Är det här Sveriges största rockband?
Är det gamla kass-Kent som spelade på Hultsfred för några år sedan?
Häftiga bilder i bakgrunden… Men i Revolt III protesterar mitt förnuft. Folk som skakar i kramp och kaskadspyr klassar jag som ganska dålig underhållning… Det plockar ner helhetsintrycket i deras första riktiga hit-chock… Hur tänkte de där? Jag tittade mer på bilderna och kände obehag än diggade med i låten…
”Revolt III är ju rätt bra, men om någon kaskadspyr i storformat i bakgrunden… DÅ snackar vi!!!”
???
Lyckligtvis blir det långsamt bättre… och bättre…
Live blir det tydligt att materialet från senaste skivan Tillbaka till Samtiden inte riktigt håller samma höga klass som mycket annat bandet producerat. På pappret verkade Vy från en Luftslott och Columbus fantastiska… Men… Tyvärr…
De blev aldrig mer än bara bra.
Ok… Berlin och LSD någon? leverarar allt och lite till och singeln Ingenting växer till ett audiovisuellt monster som får liv med hjälp av den häftigaste ljusrigg jag skådat.
Vad som däremot blir tydligt är hur fantastiskt bra Du och jag Döden-skivan är… Inledande bortslavade Max 500 är jag beredd att bortse från… Palace & main och Den döda vinkeln utgör konsertens höjdpunkter, åtminstone innan den magnifika avslutningen.
En fullständig knock-attack där säkra kortet Om du var här vävs samman med en ny energisk pumpande version av Dom andra.
Varför lät den inte så redan från början?
Avslutningen som kröns med Mannen i den vita hatten (16 år senare) är magnifik. Med textrader som just nu har mer botten hos mig än mycket länge.
// Jag är livrädd för att leva. Och jag är dödsrädd för att dö. Men älskling vi ska alla en gång dö. Ja vi ska alla en gång dö.//