LIVE, Iron Maiden, Ullevi, Göteborg 17 juni
Heavy metal är en märklig genre. Det började som ungdomens rebelliska musik. I början av 80-talet formades the new wave of british heavy metal i England. Musiken spelas högt och lågt av tusentals band över hela världen, men de som fyller stora arenor världen över är samma band som 1985.
Idag står tonåringar i publiken och pensionärer på scenen. Medlemmarna i Iron Maiden är mellan 57-63 år. Eller tonårig publik föresten… Publiken är i alla åldrar. Efter att ha plöjt på i samma heavy metal-fåror sedan 1975 har Iron Maiden nästan Rolling Stones-bredd på sin publik. Här finns folk i alla åldrar. Föräldrar som går med sina tonårsbarn.
Själva scenshowen är ett bisarrt lapptäcke av allt som varit ballt, roligt och spexigt i Heavy Metal-land under 40 år. Bandet står i en inkaruin och spelar. Nya skivan The Book of Souls har inkaindianer, shamaner, djungel och skit som tema. Lianer hänger från scentaket. Eldar och lanternor flammar upp ibland. Fonden i bakgrunden byter skepnad under konserten efter låtarnas tema. Ibland är den en djungel, ibland ett slagfält, ibland ett Eddie-monster. När en fyra meter lång Eddie-docka stövlar ut på scenen lite mer än halvvägs är det som Kalle Anka på julafton. Publiken jublar för det är en rolig tradition. Det hör till. De jiblar inte för att det är ballt. Spelar han luftgitarr eller kliar han sig i skrevet? I The Trooper gitarr-fäktas Dave Murray med en ödla som sticker in på sidan. I konsertens kanske finaste stund introducerar Bruce ”The Monkey dance” och vill att publiken ska hoppa som apor. Och precis där är Iron Maiden. Det är nyckeln till deras storhet. Det folkliga, det roliga, det vackra och det episka. De varvar 12 min långa låtar med 14 olika melodiösa partier och texter om gamla böcker med gitarrjonglering, tjurspringande, handdockor och apdans. Det är vansinnigt pretentiöst och rent buskis-tramsigt – allt på samma gång!
Bandet gör det inte lätt för sig samtidigt. Av totalt 15 låtar spelar de 6 låtar från nya skivan och de nya låtarna klockar in på 10 minuter styck. Det gör att säkert halva konserten är material från nya skivan! Nya The Red and the Black är en ny Maiden-klassiker omedelbart, men en del andra nya låtar är lite småkäs, ärligt talat. Det är inte förrän The Trooper brötar igång som det lossnar på allvar, men då börjar ljudet svaja och försvinna.
Fear of the Dark är en enda lång allsång, precis som vanligt. I avslutande Iron Maiden rör sig en nästan obehgligt levande jättelik Eddie-byst bakom trummorna. Sen blir det extranummer såklart.
Finast blir det efter innan extranummer nr 2, Blood brothers. Bruce Dickinson kommer av sig och dränks i ett öronbedövande jubel. Det blir inget mellansnack. Han och bandet står bara tysta och tittar ut över publikhavet.
Efter flera minuters öronbedövande jubel konstaterar en rörd Bruce Dickinsson
– We’re blood brothers…
Sedan startar låten.
– This is a very special night… I will remember this one…
Att Bruce Dickinson gått igenom en cancerbehandling nyligen och att han är tillbaka som sångare i världens största heavy metal-band efter det gör stunden när han och bandet överröses av fansens kärlek ännu större. Cancer i tunga och svalj hos en vokalist kunde mycket väl inneburit slutet för ett metalband. Nu sjunger Bruce precis lika bra som alltid. Rent av bättre. Blood Brother från år 2000, hyfsat ny med Maidenmått mätt, växer till en monumental klassiker. 55 000 fans som vrålar ”We’re blood brothers!” så det hörs över hela Göteborg. Heavy metal blir omöjligt större än så.
