Nu har jag sett nya Indiana Jones-filmen! Inlägget innehåller ordentliga spoilers. Vill du inte veta något om handlingen bör du inte läsa vidare.
Att Mr Jones är hjälte med stort H överdrivs så att det blir parodiskt. Om man överlever en kärnvapenexplosion genom att sitta i ett kylskåp indikerar man liksom att man tål en del stryk…
Resten av filmen blir sjukt ospännande.
Snubben KAN ju inte dö liksom…
Harrison Ford funkar bra som en äldre mognare Indy. Berättelsen han figurerar i funkar… sådär…
I de gamla filmerna jagade Indy & gänget artefakter kopplade till religion eller kultur. Mystiken gick att ta på och relatera till. Scenariona kittlade fantasin.
I den senaste filmen får vi aliens.
Japp, komplett med konformade skallar och flygande tefat.
När karaktärerna drar fram den konformade plast-skallen som gett filmen dess titel fattar karaktärerna ingenting.
Biopubliken fattar och fnittrar.
Kolla, pappa, ALIENS!
När sista kvarten känns copy-pastad från Närkontakt av tredje graden och Arkiv X.
Kunde inte George Lucas stoppat in alla sina smurfar i podracet i The phantom menace och besparat Indiana Jones aliens och cartoon-djur?
Indiana Jones pöjk viftar trotsigt med en kniv genom hela filmen men i en löjligt lång jaktscen blir han plötsligt fäktningsexpert för att fem minuter senare bli en fullfjädrad Tarzan!
Bortsett från dessa anmärkningar är det mesta sig likt i Indys tillvaro.
Gravraida lite. Fastna i kvicksand. Bli rädd för en orm. Infödingar. Knogmackor. Och insekter.
Sammanfattningvis: Underhållande, men på fel sätt. Jag skrattar men jag gråter nog inombords.
Promenad på lådlagret…