Bio: The Hobbit: Smaugs ödemark
Quentin Tarantino tycker inte en actionfilm ska vara längre än 90 minuter. Det tycker Peter Jackson. Han tycker de ska vara hur långa som helst. Helst ska actionstänkare stöpas ur skojiga barnböcker och broderas ut till svulstiga triologier! När The Hobbit är fulländad kommer den att ligga på stabila åtta timmar. Inte dåligt mjölkat ur en bok på 200 sidor!
Jag har läst boken. Men det hjälper inte! Det är ingenting att luta sig emot i det här fallet. Faktum är att den här filmen har väldigt lite med boken att göra. Kanske 30% är boken. Resterande 70% är annat bös och mög de fyllt ut med. Det överraskar mig. Jag trodde vissa scener ur boken skulle få betydligt större utrymme än de fick. Stackars Persbrandt har bara en kort scen. Han åkte till Nya Zealand och inspelningen sex gånger, sägs det! Den scenen han medverkar i här (EN scen) borde han spelat in på en eftermiddag! Han ser bra ut och låter bra. Vi hoppas han kommer tillbaka för en regäl björntjänst i trean.
Naturligtvis finns det en actionscen – som är obligatorisk i actionfilmer nu för tiden – när en rollfigur förvandlas till en flygande vante! Det är Legolas. Hepp! Hör och häpna! Han är inte ens med i boken! Här bokstavligt talat bowlar han ner orcher. De faller som käglor!
Det finns en inkvoterad kvinnlig alv i en bärande roll också. En kvinna i en aktiv roll måste med annars det blivit bara skäggiga män på duken i nästan tre timmar. Klokt val.
Skäggiga män poserar bland träd och pratar om allvarliga ting.
Det är inte dåligt. Inte alls. Det är en nördig film. På gott. Och på ont. Jag tyckte inte den var så mycket bättre än den första som alla säger. Tvärtom, precis som den första LotR-filmen, är det där stämning och saga levereras. Och det var en besvikelse att dvärgarna aldrig sjöng runt lägerelden. Ingen sjunger alls. Stämning är man rädd för att skapa. Här är det action för alla Smaugs slantar som gäller.
