För några veckor sedan fick jag både gammalt och nytt i serieväg från Daniel Ahlgren.
MÅL är ett stycke svensk fanzinehistoria. Det är ett fanzine från 1990 vilket nog gör det till det äldsta seriefanzinet i mina ägo, tror jag. Det är fanzinet Ahlgren gjorde på gymnasiet och gav till sin idrottslärare. Berättelsen om fanzinet berättades i Samtalen med Stefan till exempel. Jag hade läst om det men jag hade inte läst det. Kul att läsa något så gammalt hederligt som ett temafanzine som är konsekvent. Här är hatet till all sorts idrott – speciellt skolidrott – temat.
Rigor Mortis är rent svartsyn. Cynism i serieform. Det är deprimerande fanzine med humor nästan utan humor. Det är nog det som är meningen. Även tunnt. Blev inte den unga Ahlgren tvingad till psykologen när han gjorde det här?
Det är de här fanzinen som ledde fram till Ulv i fårakläder och det första solosläppet Döda farbrorn. (Båda på Optimal Press)
Passio är den fjärde boken i SH3-serien. SH3 Vol.4 Passio. Jag har ännu inte läst Vol.3! Det är ett stort problem. Jag låtsas inte om det och läser Vol.4 ändå.
Det är ett säreget märkligt univerum Ahlgren byggt åt sina stackars hjältar att husera i. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök när paradoxer och parallella universum är vardagsmat.
Överraskande nog får Ahlgrens hjältar slåss mot tentakelmonster denna gång, även om genrekonventioner och klyschor brukar undvikas i SH3-serien. Superhjältarna hänger t.ex. aldrig luften och slåss mot varandra.
Ibland bryter ett technobabbel värdigt Star Trek ut. Men jag gillar det. Det kryllar av referenser till allt möjligt. Några greppar jag, andra går mig säkerligen milsvida förbi. (Glädjande t.ex att se Dr Potatoe – från Nogi-serien – dyka upp i en biroll, klädd i svart latex).
Paradoxalt nog är det just vardagsmaten jag saknar. I de tidiga albumen trodde jag att det skulle handla om vanliga ungdomar med superkrafter. Senare trodde jag att Ahlgren gjorde en svensk Watchmen, ”Superhjältar i Sverige i en realistisk kontext”. Nu vet jag inte längre vad som är berättelsens kärna. Periodvis har de tidigare albumen snuddat vid problematik som superhjältar upplever när de oundvikligen krockar med verkligheten de lever i. Det tycker jag har varit albumens största stunder.Bäst den här gången blir det när superhjälten Radiohead ganska sent i albumet, berättar sin historia om att vara mobboffer och om att finna en trygg utanförskap i nördiga intressen.
Det bästa hos Daniel Ahlgrens sentida serieskapande tyckte jag mig se i samarbetsalbumet Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr och i den ganska marginellt spridna serien Kris i SLAHADS universum. Där det uppdagades att serier är – eller åtminstone kunde vara – fönster till andra världar. När de innanför ramarna av sin egen mytologi skapar en egen mytologi.
Stackars Ahlgren lider av det vanliga fenomenet att bli uppburen tidigt i sin serietecknarkarriär. Ingen fel i det, men historien kan bli ett ok senare. Han är mest känd för de självbiografiska serierna han gjorde på 90-talet och släppte på Optimal press och för många är det fortfarande de enda serierna han är känd för. Det var 20 år sedan han gjorde de serierna.
Utomlands är superheroes det breda man kanske gör för att försörja sig som serieskapare, men i Sverige gör superhjältarna att man målar in sig i ett ännu mindre hörn. Jag vet, jag har också provat.
Bitvis är det ganska rörigt. En del karaktärer introduceras märkligt utan att man fattar varför. Kanske kommer deras berättelser att spinna vidare senare, men här lämnar de läsaren med förvirring istället för ”pay off”.
Andra SH3-serier har växt över tiden och så kommer nog det här albumet också att göra. Jag behöver smälta det här albumet och troligen läsa om det. Fråga mig igen om ett år vad jag tycker.