Recension: Guardians of the Galaxy – Bio
Oj, oj, oj. Nu är Marvel långt ner i skittunnan och gräver… När t.o.m gamla lökiga Galaxväktarna dammas av! BEHÖVER de verkligen vara så desperatata? Det är bara extremnördar som känner till den serien och majoriteten av dem har aldrig läst den. Och de få som läst den kommer inte ihåg den. Så kitschigt. Så omodernt. Så fel. Och sen kommer ANTMAN på det liksom… Höhöhö.
Så resonerade jag och många med mig.
Alla. Precis alla hade fel.
(Det verkar som alla redan glömt att Marvel med filmens magiska hjälp gjort den stela käpphästen Ironman till sin största kassako)
Såhär, precis såhär, ska en slipsten dras nämligen.
Vad vi får är två timmars rymdäventyr av ganska klassiskt snitt toppat med smarta popkulturella blinkningar. Att filmen inte tar sig själv på stenhårt allvar gör att fusionen av grälla rymdskepp, levande träd, talande tvättbjörnar, aliens i alla regnbågens färger, överonda skurkar, tramshumor, hyperallvar, supernovor, kung-fu och blandband 70-talspop – skrämmande klockren.
(Precis som de bästa filmhjältarna gör sig Guardians of the Galaxy-gänget bäst när de bara går i slowmotion till cool musik.)
Precis som all bra rymdaction finns en flykt från ett intergalaktiskt fängelse – jag låter det vara den här recensionens enda spoiler. Det finns i Star Trek VI. Det finns i ett sketbra avsnitt av Next generation som jag inte minns namnet på. Det finns i fantastiskt ostiga Star Crash, vars storhet inte går att beskriva i ord. Det finns t.o.m i Star Wars om man räknar flykten från Jabba the Hutt i Return of the Jedi. Och det gör man ju.
Jag såg filmen i vanlig hederliga gammal 2D och det var gôtt. Jag har dock hört att 3Dn i den här filmen ska vara riktigt bra. Jag tror fortfarande en bra 3D-film när jag ser en.
Jag tvekar mellan fyra och fem skallar… Egentligen är det nog en fyra, när förnuftet landat. Men vad tusan! Varför ska förnuftet landa? Någon gång ska femman fram! Och har man såhär roligt på bio ska den det!
