Fantasy är en märklig genre.
Man förtrollandes av den i sin barndom när allt var fantastiskt. Drakar och Demoner, Sagan om Ringen-böckerna, Bumbibjörnarna, Bröderna Lejonhjärta, Ivanhoe och Ronja Rövardotter smälte ihop till någon diffus helhet som man gillade. Plötsligt fick det en etikett. Fantasy blev ett namn man klistrade på det.
Ungefär så är det. Det vi kallar fantasy är en mischmasch av en massa grumliga källor. Böcker, rollspel, filmer och dataspel har kommit och gått. Samtidigt som det är en tillåtande genre är den också extremt strikt. Det finns regler som aldrig får brytas. Alver måste bli gamla och bo i skogen. Dvärgar bor i bergen och har skägg. Trollkarlar har skägg och stav. Nästan alla har skägg.
Tidigt 90-tal kom det ett brädspel som var fantastiskt. Dragostrike. Det kom med en VHS-film med en ”stämningsfilm” som också fungerade som regelförklaring. Den filmen är helt fantastisk. Jag tycker att utseendet sätter fingret på vad fantasy var när man var liten.
http://www.youtube.com/watch?v=FF1_IHliRhI
På något sätt har fantasy blivit något annat än det var. Mer riktig gravallvarlig medeltid. Mer realism. Mindre hopp och tjosan och crazy ideér. Mindre saker bara för det är kul. Det är väldigt synd.
Äventyrargäng i fantasy som det var förr:
Äventyrargäng i fantasy som det är nu:
Nånting har hänt.
Det stora allvaret har sänkt sig över samtliga fantasyvärldar.
Det var inte för det stora eländet vi flydde in i de här världarna när vi var små!
Det är kanske det verkliga mörkret som hotar kungariket?