Scen: SPAMALOT
”Rena julafton för Python-älskare (…) Spamalot är din biljett till lycka!”
Detta skrev Aftonbladet i sin recension.
Och de har fel. De gör det lätt för sig. Nöjesteaterns svenska uppsättning av Spamalot är mycket mer än så…
Vi pratar om en försvenskad version av succémusikalen baserad på Python-filmen Monty Python and the Holy Grail från 1974. Det är snyggt och påkostat. Och smart. Johan Wester spelar Kung Arthur. Tre kronor-Reine spelar Sir Bedevere. Johans Glans är Sir Robin. Adde Malmberg Sir Lancelot. Kim Sulocki spelar Patsy. Ja. Det är bara Vansinne. VANSINNE!
Man får nästan nypa sig i armen för att fatta att det är på riktigt.
Och John Cleese spelar Gud.
Alltså.
Bara en sån sak…
Filmens handling ligger stadigt i grunden. England och medeltid. Mörker, pest och elände. King Arthur samlar riddare och den heliga Graalen ska hittas. Det är inte filmen rakt av som presenteras. De har ändrat. Skrivit till. Dragit ihop. Hela kvinnan-i-sjön-grejen finns ju inte i filmen och Camelot föräras ett besök av riddarna kring runda bordet istället för att avfärdas som ”a silly place” som i filmen. Syndikalist-Dennis som gräver gyttjan dubbas till Riddare och transformeras till Sir Galahad genom att byta från östgötska till rikssvenska. De har försvenskat. Naturligtvis. Men sketcherna fungerar precis lika bra. Ibland pratas och sjungs svengelska. Man blandar och ger. Men det känns logiskt, eftersom Gud själv uppenbarligen talar engelska.
Trots omskrivningar är uppsättningen filmförlagan trogen. Diskussionen om europeiska och afrikanska svalor är med. Diskussionerna om monarki kontra frihetlig socialism är med. Ni-riddarna är med. Fransmännen är med. Den svarte riddaren är med. Trollkarlen Tim och Mördar-kaninen är med! Det svarta monstret Aaaaarrrgh är dock INTE med. Inte heller den mystiske mannen från scen 24 eller Bridge of death. Istället är det mer sång och dans och brudar. Visst är det tramsigt. Och spexigt. Som ett studentspex på steroider – utan idioter i publiken som skriker OMKÖR! och PÅ TYSKA. När man inte skrattar så käkar värker sitter man och ler. Det är precis så som det ska vara.
Som ni som sett filmen redan vet: Riddarna som säger ni avkräver en snygg prydnadsbuske – eller att man ska hugga ner det högsta trädet i skogen – med en sill. Att vara kung innebär att ställas inför svåra val…
Ok. Jag erkänner. Jag är Monty Python-nörd. Att påstå något annat vore en underdrift. Jag tycker att Monty Python and the Holy Grail är den roligaste filmen som någonsin gjorts. Jag ser om den regelbundet. Och jag älskar den varje gång. Varje gång hittar jag en ny detalj att roas av. En recensent kan inte inte vara opåverkad av smak och därför är det ingen idé att försöka mörka faktum… Jag sätter betyg efter smak. Jag gör det för att jag har smak. Smak för spam! SPAMALOT är ta mej tusan det bästa jag sett på en svensk scen! Och jag ger min söta sambo alla tack i världen för att jag fick en spambiljett i julklapp! Betyg? Hur sätter man betyg på sånt? Hur sätter man betyg på två timmars konstant lycka? Fem högt flygande kor! Se den, innan fransmännen tar den!
