Jag köpte en billighets-DVD-box med Terror på Elmstreet-filmerna för en massa år sedan. Snålheten bedrog visheten den dagen. Meningen med en filmserie-box är ju att ha allt. Billighetsboxen hade bara del 1-5.
Eftersom jag hittade den sjätte filmen Freddy’s dead: The final nightmare för blott 45 kr i en ångestladdad outlet-butik beslöt jag mig för att slå till… Jag hade ju inte sett den. Och Elmstreet-filmerna brukar leverera. De brukar bjuda upp till lite shysst underhållning. Men jag hade fel… 45 kr var rena rånet.
Som många skräckfilmsserier; Egentligen är det bara den första filmen i serien som är bra. Det är den som Wes Craven stod bakom. Den har den där blandningen av otäckt krypande obehaglig, surrealistiskt och rolig.
Tvåan Freddy’s revenge är så dålig att det kryper i kroppen när man ser den. Det blir varken roligt eller otäckt, bara konstigt. Jämfört med den är faktiskt trean The Dream warriors ett mindre mästerverk. Den är underhållande, makaber och underbart fånig. Wes Craven har varit med på ett hörn där, om än bara som manusförfattare.
Fyran minns jag inte ett dugg av. Men jag har för mig att den är ok.
I femman The dream child förvandlas Freddy till en seriefigur, en pizza och rappar i extramaterialet. Ideérna börjar ta slut. Freddys barnbehov är bara krystat. Men även om allt egentligen suger är filmen påkostad, snyggt gjord och hyfsat underhållande. Den är rolig.
Den sjätte filmen är tyvärr precis lika rövkass som den andra filmen. Nästan sämre. Den är bara pinsam och dåligt spelad. Till och med tonårsdödandet och effekterna går på sparlåga. Storyn är bara konstig. Man fattar inte vilka typerna är. Plötsligt har Freddy en dotter… Jaha…? Freddy har tagit steget till pajas fullt ut. Han spelar TV-spel och kläcker ur sig Nintendos tagline Now you’re playing with power. Tyvärr är det roligare i teorin än i praktiken, för ”dataspelgrafiken” i filmen är så dålig så man gråter.
Alice Cooper och Johnny Depp gör ovärda cameos (Depp stekar ägg!) och det är ju lite kul.
Näe, Fredde… Det blir inte roligt ens i 3D…
Slutet är ett kapitel för sig… Det vadar i grotesk uselhet. Slutet är nämligen i… *trumvirvel* 3D! Ja, det de kallade 3D på 90-talet. Sammanslagen bild av rött och grönt som lurade ögat något med ett par motsvarande glasögon på näsan.
Jag retar mig dock på hur dumsnål filmen är! I boxen (den riktiga… den jag INTE har…) får man med ett par tidsenliga 3D-glasögon med den här filmen. I den här lösa filmen för man INGA glasögon… Wtf? Filmen har en gimmick, ett kultvärde och ett existensberättigande! 3D-scenen är ju med i extramaterialet i all sin prakt. Jag vill se skiten som den var menad att se! I all sin 90-tals-dammiga unkna härlighet! Och så får man inga brillor!
Nu har jag hört att 3D-trenden har kommit tillbaka så smått. Men jag vidhåller fortfarande att ingen vettig människa 2009 har sådana glasögon hemma…