Jag har suttit fast i Shenmue II sedan 2011. Fyra år. Det är längre tid än hela gymnasiet.
Andra akten i spelet utspelar sig i kåkstaden/fortet Kowloon och stegrar på mest episka sätt till en slutstrid på ett skyskrapstak mot bjässen Don Niu.
Striden är både svår och fruktansvärt seg. Det gäller att undvika Dons attacker och få in egna för att långsamt mala ner honom. Men när man tror att man vunnit spelar fulingen ut sitt sista kort. Han försöker tackla Ruy av hustaket! Och det är nu det blir jobbigt. Han försöker fyra gånger! Och varje gång ska ett quick time event tryckas in med hundradelssekundprecision. Och misslyckas man – vilken man gör – måste man SPELA OM striden först innan man får en ny chans på quick time-event-sekvensen! Detta är spelsadism på hög nivå… (Bokstavligt talat. Det sker ju på taket av en skyskrapa) Att ta sig förbi momentet, vidare i spelet, liknade inte mycket annat än en dröm.
För ett tag sedan slog det mig att jag kunde konsultera Jimmys TV-spels-expertis för detta sadistiska moment. Själv kände jag bara frustration inför att ta upp utmaningen. Det är därför spelet hamnat i malpåse i tre-fyra år. I fredags, efter inspelningen av Ångestspelpodden 21 föreslog jag saken, eftersom vi var rusiga av Shenmue III-hype.
Och… såklart! Jimmy klarade det på jag tror mindre än 10 st försök!
Så nu är jag äntligen vid mina drömmarns mål. Den omtalade tredje avslutande akten i Shenmue II. Guilin. Det är här äventyret slutar för 15 år sedan och det är här det sedan fortsätter i Shenmue III.
Momentet är kännt för sin extrema lågmäldhet. Hittills har vi bara gått i naturen, räddat en get, hoppat över stockar och över bäckar och småpratat.
Japp. Jag spelar Shenmue II på Xbox för jag har inte velat hosta upp hundralapparna till en Dreamcast-version.