Nu spelar Raubtier igen i Karlshamn på lördag! Och jag inser att jag missade att publicera på min recension som jag gjorde på den spelningen för ganska exakt två år sedan! Nåja… Bättre sent än aldrig. Här kommer en väldigt bisarr recension som i modifierad form publicerades på karlshamn.se för två år sedan.
—
Live: Rauptier 14 mars 2014, Bellevueparken Karlshamn
Vad gör Norrland med människor egentligen? Ska man gå på Raubtiers linje gör det inga bra saker. Det bryter ner och förstör. Mörker, kyla, isolering och intresse för hembränt och jakt. Raubbtier är inte ett band. Det var en pansarkoloss som slungats från Haparanda och som slog ner som en bomb och likt en pråm plöjde de genom den mjuka sydsvenska myllan i Bellevueparken. Raubtier är inte så mycket ett hårdrocksband som ett bisarrt väsen som drabbar oss. I Haparanda talar man nästan finska, hinner jag tänka. Sedan tänker jag inte mer. Jag blir manglad.
När industrimetall är som bäst är det som vägg. Ett tillstånd. Ett pulserande väsen. En skälvande urkraft.
Raubtier är en snöskoter med V8 som dånar öronbehdövande samtidigt som det bolmar svart rök ur överdimensionerade avgasrör. Sätt dig på den och börna genom snörök på frusna vidder. Det låter som Nordman och Roger Pontare åker med och sitter i baksätet och skrålar med i varenda låt.
Raubtier har hela fyra fullängdare med sig i bagaget nu för tiden. Senaste plattan Panzargryning är den hårdaste de gjort. Det är så stenhård att man utan problem kan flå en björn med den. Den är hård dragen till sin parodiska spets. Titlar som Skjut, tig, gräv och Ur min kalla döda hand talar sitt tydliga språk.
Hårdrocken rymmer många avarter. Raubtier är ändå svåra att placera. De blandar industridunk, med Sabaton, med Rammstein med barnprogram. En vansinnesheadbang och en syntslinga senare och förvirringen är total. Men det riskerar aldrig att bli tråkigt.
Vad ska hårdrock vara? Högljutt. Omskakande. Show. Vansinne. Lite för mycket. Lite över gränsen. Rautier levererar allt detta.
Tänk att blott tre män kan föra så mycket väsen. Det är facinerande. Det är ett samspelt tajt gäng som hamrat sin panzarmetall till djurisk perfektion.
Showen bär också en tematisk inramning man inte är van att se på halvstora spelningar i Sverige. (halvstora spelningar räknar jag dem som drar 100+ personer) Scenen är en värn. Rökpuffar kommer ur två kanonpipor. Trummorna smattrar som kulsprutegevär. Basen dundrar i marschtakt.
Det finns bara krig öppnar. När starka ”Från min kalla döda hand” kommer som andra låt är publiken fortfarande i chocktillstånd.
Mest är publiken i gung i Achtung panzer och Världsherravälde. I den sistnämnda är temat att riva ner MTV och ZTV och hänga Raubtiers flagga i alla TV-master. Djupt. Bingo Rimér har bisarrt nog gjort videon. Men ”nakna fruntimmer har inget med metal att göra” slår Hulkoff fast i en intervju om den saken.
Ska man beskriva Raubtier utan massa svulstiga bilder är det som en kombination av Nordman och Rammstein, med inslag av trash metal och en skopa Sabaton.
Nordman spelas också innan bandet äntrar scenen. Introt är signaturmelodin till Björnes Magasin. Däremellan blir man överkörd av en tjugo ton tung panzarkryssare som bara lämnar rök och skärvor. Raubtier serverar sin fullständigt bisarra mix av hårdrock, militär fascination och skoghuggeri. När soldaterna lämnat slagfältet ramar Terminator-ledmotivet in konsertupplevelsen.
550 pers, publiken är i blandade åldrar, vilket är kul att se. Nästan alla bär svart. Påfallande många är män med tatueringar och skägg.
– En tiding skrev att Raubtier är alldeles för hårda, säger Hulkoff. Men fortsätt lyssna på Håkan Hellström då!
