Recension: The Walking Dead The Game (Xb360)
De lavande döda var ett stående skämt vi körde när jag gick på serietecknarskolan i Hofors. Det var en felstavad fras från baksidan av en dassig House of horror-utgåva av någon dassig skräckfilm på VHS. Jag minns tyvärr inte vilken film det var. Tror det var något italienskt. Naturligtvis med de levande döda, men Tryckfelsnisse hade varit framme och spelat ett spratt.
I populärkulturen har zombies var inne i ungefär tusen år. Jag var så trött på hasande gång och beväpnade hjältar i postapokalyptiska städer. Jag tyckte konceptet var uttjatat till leda redan för tio år sedan. Men sen kom The Walking Dead, utåt sett ännu en hjärndöd zombie-grej. Jag gav TV-serien en chans. Eftersom min kompis Jimmy medverkar i Apart Förlag som ger ut The Walking Dead – den tecknade serien – på svenska har jag gett även den en chans. Sen var jag fast.
Det som gör TWD suveränt är att det fokuserar på allt utom zombierna. De vandrande döda är egentligen bara kitschig rekvisita i en värld som gått åt skogen. De är del av fonden för den sönderslagna världen. Och handen på hjärtat… Gillar vi inte filmer som Star Wars, Bladerunner och Mad Max för världen de erbjuder? De blir liksom ett fönster mot något annat. Eskapism. I Mad Max är handligen skit samma. Jag minns inte ens vad filmerna handlar om. Jag skulle älska att se vilken film som helst som utspelar sig i en Mad Max-värld.
Det är levande människor som utgör de verkliga hoten i TWD, inte zombierna. Det är som taglinen säger. Fear the living. Fight the dead.
Varför svamlar jag om detta? Jo. Jag har spelar The Walking Dead. Spelet. The Walking Dead The Game. Jag hade aldrig plockat upp det om det inte hade fått så infernaliskt bra recensioner. Det sades vara förra årets bästa spel. Dessutom släpptes det nyligen i samlad form i ask för fullt överkomliga 350 kr, så varför inte ge de lavande döda en chans?
TWD är ett annorlunda spel. Det är nästan mer interaktiv film än ett spel. Jämför det med Super Mario Bros och du får nästan problem att hävda att det är ett spel du spelar.
Tankarna går till gamla Resident Evil-spel där kameran är statisk i kombination med gamla skolans äventyrsspel. Även problemlösningen påminner om RE-serien, när den är som mest hjärndöd och linjär. Spelmomenten är sådär, ärligt talat. Du kan ofta bara göra en sak och när det hettar till handlar det bara om att hamra in Quicktime events på kontrollen.
Det bör sägas också att handlingen inte har något med serien eller TV-serien att göra. Det är vad alla uppföljare borde vara – en annan berättelse i samma värld som följer andra överlevare.
Men handlingen. Handlingen. Ja. Jösses. Den berör. Det är i sanning få spel som gör det. Det ens få som har en handling värd namnet. Jag kan komma med en lång utläggning om vad som är fel med handlingen i spel, men kort sagt är det att man spelar spel över en längre tid och att minnet sviktar. En enklare handling som fungerar som motivation räcker oftast. Jag minns knappt vad Mass effect 2 och 3 handlade om, ärligt talat.
Stundtals påminner upplevelsen av att spela TWD om Shenmue. Det är ett gott betyg. Sedan jag började spela TWD är det det enda spel jag har velat spela. Det var länge sedan jag upplevde ett liknande sug efter att spela färdigt ett spel. Det är ett gott betyg. Men samtidigt känner jag viss oro. Är interaktiv film med nedprioriterade spelmoment det enda som kan utveckla narrativet i spelberättande. Det vill jag inte tro.
