Det är kul att se gamla musikvideos ibland. Man minns liksom inte så mycket låtarna, som man minns vem man var när man såg och lyssnade på dem. Det blir som ett fönster mot en annan tid och ett annat jag.
Göteborgsbandet LOK gjorde hardcore på svenska till något för den breda massan kring millenieskiftet och det tyckte man som hardcore kid i sann punkanda såklart väldigt illa om. Kommersiell skit, fjärran de riktiga banden från Umeå…
När jag var 18-19-20 var hardcore något viktigt. Det fick inte skojas bort. Det var inte ploj och fick aldrig misstolkas som något sådant. Det var något viktigt som skulle sägas. Det var ett motherfucking war!
Det sket LOK i, kort sagt. De adderade den förbjudna ingrediensen humor till receptet. Lok står när de andra faller blev deras anthem. En stöddig ego-låt med lika mycket reprilhjärna som de mest primala hiphoplåtarna.
Såhär i efterhand är videon skitrolig. Sångaren selfiepinne var uppenbarligen femton år före sin tid. Basisten som badar i champange (för att vara basist är ju sååå credigt) och blir ensam kvar med notan. Och ett trumset i stadigt sönderfall (Hur hardcore är inte det?) får samma behandling som en formel 1-bil i depån – det måste vara en av de bästa ideérna någonsin…