Idag har jag tecknat årets första seriesida. Den handlar om He-man när han bajsar. Med det sagt har jag berättat hur serien slutar också. Spoiler alert, med andra ord!
När jag var 22 år tecknade jag ganska allvarliga självbiografiska serier. När jag är 32 år tecknar jag rent idiotiskt trams. Jag tror mitt 22-åriga jag hade varit nöjd med att se utvecklingen och hur produktionstakten ökat ändå. Shit, vad seg och långsam man var när man var tjugonågonting… Och frågan är om jag i ärlighetens namn trodde att jag skulle gjort tre serieböcker och hundratals seriesidor om jag försökte titta 10 år in i framtiden…
Jag tänker ofta tillbaka på året på Serietecknarskolan i Hofors. Det var hur kul som helst. Men vilken låg produktionstakt man höll! Man tecknade varje dag. Man borde gjort tre album på den tiden! Minst. Visserligen var man oslipad, saknade rutiner och prövade sig fram. Men ändå. Såhär i efterhand har jag önskat att man hade fått en större dos verklighet och verklig erfarenhet i den utbildningen. Att det inte kom en gästföreläsare och sa oss sanningen. En sida om dagen – fem i veckan – det är takten ni bör kunna hålla om ni ska ha den minsta chans…
Faktum är att jag har en del serierelaterade uppdrag i jobbet på byrån nu. (He-man bajsar är alltså INTE ett av uppdragen) Det är kul att kunna säga att man jobbar med att göra serier, även om det inte är så mycket.