Recension: Furiosa: A Mad Max Story (Bio)
Som jag sett fram emot den här filmen! Mad Max Fury Road är kandidat till att vara den allra bästa actionfilmen någonsin, om man frågar mig. Få eller inga filmer kan utmana när det gäller tempo, intensitet eller världsbygge. Jag älskar den filmen och jag har sett den alldeles för många gånger.
Ända sedan jag såg Mel Gibsons Mad Max 2: The Road warrior för första gången i början av 90-talet har jag varit ett Mad Max-fan och varit såld på efter katastrofen-filmer. Det är något tilltalande med att se samhället falla samman och att folk går tillbaka till medeltida ideal – som fiktion betraktat. I värkligheten vore det inte så roligt om det hände. Ganska jobbigt faktiskt.
I den nya filmen – som heter tungvrickande Furiosa: A Mad Max Story – är det bokstavligt talat Mad Max utan Mad Max (även om han är med i en scen). Här spelar världen och folket i den huvudrollen, även om filmen tillskrivs Furiosa – den färgstarka birollen som blev större än huvudrollen i Fury Road. Världen är bokstavligt talat en sandlåda. Berättandet är mer uppbrutet och fragmentariskt här. Den röda tråden med Furiosas hämnd är bitvis vag. Dramaturgiskt haltar det lite, rent av, skulle jag vilja säga – som en film betraktat.
Det största problemet med filmen är att den egentligen inte behövs. Vi vet vad som händer sen, vilket gör den ospännande. Det blir lite The Phantom Menace över det… Ingen jämförelse i övrigt. Vi får en back story som vi redan visste det mesta om, i stora drag. Och frågan är om karaktären verkligen tjänar på mer back story istället för cool mystik?
Sen det episodiska berättandet. Det kändes som en rollspelskampanj där det gått för lång tid mellan spelmötena liksom.
Det som gör Fury Road så extremt överbra är nästan helt frånvarande här. Allt i föregångaren kändes så extremt genomarbetat. Nästan varje replikväxling, dialog, sa någonting om världen eller människorna i den. Immortan Joe lovade sina trogna krigare att McFeasta med honom i Valhalla. Vatten kallades Aqua Cola. Någon har svårt att hitta ordet för träd. Vackra saker beskrivs som shiny and chrome. Män kallas war boys, half lives och blood bags. Kvinnor kallas breeders och milkers. Det är såklart helt förkastligt och osmakligt värderingsmässigt, men som världsbyggande beståndsdelar säger dessa ord väldigt mycket om världen som berättelsen utspelar sig i.
Denna kvalitet finns nästan inte alls i Furiosa-filmen och det är nästan lite svårt att acceptera… Där föregångaren kände välskriven, tight som skam, känns Furiosa nästan slarvig. Jag hoppas att jag missade många av dessa easter eggs i dialogen och att de finns där nästa gång jag ser filmen…
Dock levererar filmen mer av samma coola världsbygge är oförfalskat underhållande våldsjakter i sandlådan! Kanske inte lika fokuserat, sammanhållet och lika väl genomfört – men absolut inte dåligt.
En lite sämre ny Mad Max-film är alltid bättre än ingen ny Mad Max-film, såklart!
