Förr eller senare plockar han oss alla…

Jag är lite efter. Jag har lyssnat på Johnny Cash sista platta American V: Like a hundred highways först nu. Det kan ha att göra med att jag jobbar och har råd att unna mig skivor igen…
Rick Rubin-producerade American-serien är helt fantastisk. Cash röst i enkla avskalade arrangemang. Och vilken cover som helst som sopar mattan med klassiska orginal. Den femte skivan är inget undantag. Tvärtom. Frågar man mig blev Cash bara bättre ju äldre han blev…
Men där Amerivan IV fortfarande var kaxig och hoppfull är American V en mörk tvilling som bor granne med graven. Av rebellen i svart återstår bara ett plågat bräckligt skal. Och (som jag läste i en recension, snor det rakt av); Det hörs. Det hörs i varenda låt.
Det är låtar om att missa det sista tåget. Det är låtar om att lura Dr. Död på lite tid… För förr eller senare plockar han oss alla.
Like the 309 blev den sista låten Cash skrev. Det är där han kostar på att göra sig lite rolig på Dr. Döds bekostnad. Jag har aldrig gillat Springsteen, men Further on up the road svänger.
Ett rykte på nätet som jag såg gjorde gällande att Rick Rubin hade låtar kvar för en American VI också… Det vore fruktansvärt ovärdigt. The final recording säljer man bara en gång.

”Now our good times are all gone – and I’m bound for moving on.”