Jag läste det här blogginlägget imorse. Och det låter väl sunt. Att återkoppling, feedback och fötterna på jorden också har sin plats i barnets utveckling.
Annars står en stackars tonåring framför Idol-juryn och kan inte sjunga.
Men… Missar vi inte någonting nu…?
Jag är av övertygelsen att ganska fantastisk konst skapas om människor som är ganska kassa på det dom gör.
Hur låter det? Vad menar jag?
Det är viljan – och i många fall modet – att skapa som är det viktiga. Alla har någonting att säga, men det är få som säger något. Och att bedöma ett artistiskt uttryck efter termer som kvalitet är faktiskt ganska elitistiskt.
Det är lätt att generalisera och klassificera saker dom snyggt och fult.
Men kom då ihåg att fult inte behöver vara fel.
Under de år jag var lärare Högskolan i olika kurser stoppade jag in mycket tecknings- och storyboardövningar. Av kanske ett par hundra studenter är det särskilt två vars arbete jag minns extra mycket. Det var inte de traditionellt ”duktiga” studenterna.
Gemensamt för dess studenter var att de inte hade tecknat sedan de var små. Åtminstone inte i någon större mängd. De hade aldrig fått någon uppmuntran och därför aldrig odlat ett intresse eller fortsatt. För mig var det både verklighetsfrämmande, fascinerande och oerhört befriande att se vuxna människor teckna som dagisbarn. Jag hade ägnat år åt att umgås med tecknare, serieteckanre och konstnärer. Att ”kunna” teckna och göra det hela tiden var en norm för mig. Fast man lär sig imitera maneér mycket som serietecknare. Det där rena drivet och den rena lusten att berätta i bild ett barn har är svårare att gå tillbaka till.
Jag vet inte om jag väckte ett intresse eller om de bara drog med. Men det verkade som de gillade övningarna och gjorde fantastiskt uttrycksfulla figurer och teckningar. Och då kände jag att jag omprövade den traditionella synen på ”snyggt” och ”fult”.