Lenneér bloggar och poddar

Lilly har ritat mig för första gången. Likt, eller hur?

Första Ångestspelpodden på ett tag! Sommaren är här. Daniel välkomnar ljus och värme, Jimmy är en goth som föredrar mörker och kyla. Daniel berättar begeistrat om det nya projektet blu-ray-antologin Dunwich Journals – en samling med Lovecraft-baserade kortfilmer där hans Terror from the Abyss kommer att ingå – med därtill hörande nya filmprojektet, den överambitiösa bakomfilmen, Back to the Abyss.
Sedan pratas det om nya Furiosa: A Mad Max Saga (2024). Fast egentligen pratas det mer om förra filmen Mad Max Fury Road (2015)…. Ångestspelpodden är tillbaka – med besked. Håll till godo!

Medverkande: Daniel Lenneér & Jimmy Bäckström

Längd: 28,5 min.

Ångestspelpodden är din pizza i technodromen – den roliga retropodden om gamla TV-spel, serietidningar, nördkultur och annat bös.
ÅSP69 är inspelad 4 juni i House of Lenneer, Ronneby. Daniel har redigerat.
ÅSP publiceras även på Videospelsklubben.se och i distrubutionskanaler som därmed följer. Tack till Gazi, vår egen Immortan Joe!

I vintras hörde Nate från Cultandclassicfilms.com av sig till mig. Han ville att min kortfilm Terror from the Abyss från 2010 skulle vara med på en kommande samlings-blu ray med Lovecraft-kortfilmer. Eftersom det inte är varje dag någon från andra sidan sidan Jorden hör av sig och vill hjälpa till att pusha mina gamla filmer, tackade jag nästan ögonblickligen ja.

Nu har månaderna gått och nu är släppet nära förestående!

Jag gjorde Terror from the Abyss-filmen 2010. Den spelades in 2009-2010 i Ronneby och i Lerdala. Jag och Christopher agerade skådespelare och filmcrew. Jag gjorde en massa tramsiga animationer med cartooniga Lovecraftmonster. Richard Svensson animerade ett monster som är med några sekunder precis i slutet. Stefan Harrysson hjälpte till i post production att filtrera filmen så den skulle se ut som en gammal 1920-tals-film. Den har gått ganska bra på mina youtube-kanal (min näst mest sedda video) och fått lite bra kommentarer och goda ord från H.P Lovecraft-fans. Den sålde ganska bra på egenupptryckta DVD:er och har faktiskt TV-visats på en lokal TV-station i Mexico, men de senaste åren har varit tyst kring filmen.

För egen del är det en personlig liten film som jag är mycket nöjd med. Till stor del är det ”min” film, eftersom jag skrev, ritade storyboard, filmade, skådespelade, redigerade och gjorde animationer till den. Mina kompisar Christopher Johansson, bidrog som sagt som skådespelare och gjorde fantastisk musik, och Richard Svensson bidrog med några sekunder animerat monster till slutsekvensen, men i övrigt gjorde jag typ allt i den här lilla filmen. Den fick också ett väldigt eget uttryck.

Den hade dessutom premiär på natten på min 30 års-fest, på en liten TV utomhus fram på småtimmarna i mina föräldrars trädgård tillsammans med en massa vänner både förr och då, vilken gör det hela lite extra minnesvärt och ett tidsdokument.

Remastrat gammalt extramaterial

Under vintern och våren har jag dels oarbetat det gamla extramaterialet till filmen, remastrat, klippt om delvis och lagt engelska subtitles på den gamla bakomfilmen Cold visions, dark deeds – Behind the scenes of Terror from the Abyss.

Ny bakomfilm Back to the Abyss

Jag har även gjort en helt nu bakomdokumentär på 22 minuter, Back to the Abyss. Ett arbete som pågått lite då och då under vintern och våren. Ett projekt som blev alldeles för ambitiöst egentligen, men det är ju kul att återvända till gamla projekt, figurer och när någon för en gångs skulle visar intresse och hjälper till att pusha det man gör!

Jag filmade nya pratscener, nya storyscener, gjorde ny grafik och nya animationer i mängd och engagerade min kompis Mattias att göra ny musik samt fantastisk ljuddesign (till exempel Urvarleserna sjungande röster – en ljudeffekt som aldrig satt som den skulle i själva ursprungsfilmen) jag kunde använda i filmen.

Storyscener, ja… Den nya bakomfilmen spinner löst på temat ”femton år senare” med lite random tillbakablickar och anekdoter. Grundmaterialet är att jag sitter och pratar om filmen och projektet på engelska.

För att göra det hela lite intressantare adderade jag ett lager av ”mockumentary” till filmen, där storyn är att jag gjort filmen på order/önskan av de uråldriga urvarleserna som förekommer i filmen. Det är väldigt ovanligt i Lovecrafts berättelser att människor knyter kontakt med Lovecrafts fantasivarelser och interagerar med dem så att säga på lika villkor – Lovecrafts varelser är närmast gudalika väsen, onämnbara som på sin höjd skulle vifta bort en änniska som en irriterande fluga – så jag tyckte det kunde bli lite kul att göra just det. Snacka med dem. Det är också en populär twist i Lovecraftrelaterade verk, gamla och nya, att även det som presenteras som fiktion visar sig vara på riktigt…

Mina förhoppning är att filmen når ut – lite mer och och till fler – till lite nytt film- eller Lovecraftintresserat folk i USA och Canada.

Lite länkar relaterade till releasen:

cultandclassicfilms.com

www.patreon.com/cultandclassicfilms

Cultandclassicsfilms Dunwich Journals trailer:
https://youtu.be/O-T2almVM1I

Purchase Link (eShop):
https://www.etsy.com/your/shops/me/listing-editor/edit/1722350112

Purchase Link (discounted subscription):
https://www.patreon.com/cultandclassicfilms

På ett personligt plan har jag kommit igång att nörda Lovecraft igen och återupplivat Millroad Film som jag nästan trodde var insomnat för gott. Jag ahr dessutom sett hur jag kan göra små filmprojekt med begränsad tid även nu som livspusslande småbarnsförälder… Det är minsann inte kattskit!

När det närmar sig den fysiska releasen kommer jag att publicera Back to the Abyss på min Youtube-kanal också, så att alla som vill ska kunna se den.

Recension: Furiosa: A Mad Max Story (Bio)

Som jag sett fram emot den här filmen! Mad Max Fury Road är kandidat till att vara den allra bästa actionfilmen någonsin, om man frågar mig. Få eller inga filmer kan utmana när det gäller tempo, intensitet eller världsbygge. Jag älskar den filmen och jag har sett den alldeles för många gånger.

Ända sedan jag såg Mel Gibsons Mad Max 2: The Road warrior för första gången i början av 90-talet har jag varit ett Mad Max-fan och varit såld på efter katastrofen-filmer. Det är något tilltalande med att se samhället falla samman och att folk går tillbaka till medeltida ideal – som fiktion betraktat. I värkligheten vore det inte så roligt om det hände. Ganska jobbigt faktiskt.

I den nya filmen – som heter tungvrickande Furiosa: A Mad Max Story – är det bokstavligt talat Mad Max utan Mad Max (även om han är med i en scen). Här spelar världen och folket i den huvudrollen, även om filmen tillskrivs Furiosa – den färgstarka birollen som blev större än huvudrollen i Fury Road. Världen är bokstavligt talat en sandlåda. Berättandet är mer uppbrutet och fragmentariskt här. Den röda tråden med Furiosas hämnd är bitvis vag. Dramaturgiskt haltar det lite, rent av, skulle jag vilja säga – som en film betraktat.

Det största problemet med filmen är att den egentligen inte behövs. Vi vet vad som händer sen, vilket gör den ospännande. Det blir lite The Phantom Menace över det… Ingen jämförelse i övrigt. Vi får en back story som vi redan visste det mesta om, i stora drag. Och frågan är om karaktären verkligen tjänar på mer back story istället för cool mystik?

Sen det episodiska berättandet. Det kändes som en rollspelskampanj där det gått för lång tid mellan spelmötena liksom.

Det som gör Fury Road så extremt överbra är nästan helt frånvarande här. Allt i föregångaren kändes så extremt genomarbetat. Nästan varje replikväxling, dialog, sa någonting om världen eller människorna i den. Immortan Joe lovade sina trogna krigare att McFeasta med honom i Valhalla. Vatten kallades Aqua Cola. Någon har svårt att hitta ordet för träd. Vackra saker beskrivs som shiny and chrome. Män kallas war boys, half lives och blood bags. Kvinnor kallas breeders och milkers. Det är såklart helt förkastligt och osmakligt värderingsmässigt, men som världsbyggande beståndsdelar säger dessa ord väldigt mycket om världen som berättelsen utspelar sig i.

Denna kvalitet finns nästan inte alls i Furiosa-filmen och det är nästan lite svårt att acceptera… Där föregångaren kände välskriven, tight som skam, känns Furiosa nästan slarvig. Jag hoppas att jag missade många av dessa easter eggs i dialogen och att de finns där nästa gång jag ser filmen…

Dock levererar filmen mer av samma coola världsbygge är oförfalskat underhållande våldsjakter i sandlådan! Kanske inte lika fokuserat, sammanhållet och lika väl genomfört – men absolut inte dåligt.

En lite sämre ny Mad Max-film är alltid bättre än ingen ny Mad Max-film, såklart!

Jimmy gör ett podkåseri på solokvist om WiiUs och 3Ds numera insomnade onlinefunktionalitet. Vad händer med digitala spel när onlinefunktioner slutar finnas? Vad händer med våra gamla spelkaraktärer och minnen när ”det nya” fasas ut och blir ”retro”? Kort sagt, vad händer när drömmar dör?

Medverkande: Jimmy Bäckström (solo)

Längd: 12 min.

Ångestspelpodden är din pizza i technodromen – den roliga retropodden om gamla TV-spel, serietidningar, nördkultur och annat bös.
ÅSP68 är inspelad 13 april i House of Jim Studio, Ronneby. Jimmy Bäckström har redigerat.
ÅSP publiceras även på Videospelsklubben.se och i distrubutionskanaler som därmed följer. Tack till Gazi som roddar å donar!

Jag medverkar i Svenska superserier nr 19 – tidningen alla trodde var död – med serien Ivan Monsterjägare. Fem sidor monsterjakt (monsterslakt!) av undertecknad.

Ivan Monsterjägare är en serie jag tänkte satsa ”seriöst” på för ett antal år sedan… 2017 typ. Jag tänkte mig en blandning av humorserier jag gillar och klassiska skräckfilmer, typ. Korta fartiga episoder i olika antologier, tänkte jag mig. Men det blev bara en första episod. Verkligheten kom i vägen, som man brukar säga. Nu kanske jag får inspiration att rita upp en ny episod med den slanke och flinke Herr Ivan…? Det fanns många ideér, men de hamnade i den berömda byrålådan på grund av ”verkligheten” då…

Svenska Superserier är en blaska som består av svenska (super)hjälteserier av många olika serieskapade, en tidning på 104 horribla sidor. Temat var skräck den här gången, tror jag… (Det verkar lite så) Tidningen har varit in the making i många år, förra numret kom 2014, så minnet sviker lite… Jag tror det fanns en anledning till att jag bidrog med den här serien istället för att skicka någonting med Ångestmannen… Att det skulle vara lite mer en skräckserie liksom såatte…

Länkar och sånt

Mer om tidningen, vilka som medverkar och goda smakprov hittar man här.

Seriepodden, en podd fast i videoformat, pratar om blaskan i Seriepodden 317. De pratar ganska mycket om just min serie, faktiskt. Titta och lyssna här.
Kort sagt gillar de mina teckningar, men tycker att poängen är lite dålig/vag… Det kan nog ligga något i det. Jag minns ju vilket slut på berättelsen jag ville ha – men inte säkert att det går fram till läsaren så som avsett. Jag har nog en övertro till att läsare läser mina serier som jag vill att de ska läsa dem.

Jag har några sälj-ex av blaskan om någon är sugen… Hör av er! Priset om man köper direkt från mig är 80 kr (+ porto) och som alltid när man beställer något från mig ingår en unik polkabird-teckning/målning.

Jag har fått ut en ny video, äntligen. Ett Ångestspel Special om Nintendo Magasinet.

Ångestspel är serien där jag spelar mer eller mindre ångestframkallande halvdåliga spel tillsammans med en kompis (i 9 fall av 10 Jimmy) medans Ångestspel Special är en lite mer seriös serie där jag tittar på någonting spelrelaterat och gör lite mer en dokumentär, saklig, ”seriös” skildring. Det här är med andra ord en video som drar mer åt det senare. Personlig dokumentär ton. typ…

Det här avsnittet har varit in the making i 10 år… Det är både mäktigt och en smula pinsamt att erkänna det.Men faktum är att jag filmade tidningar flygande över golvet i vår lägenhet 2013, jobbade och tänkte på videon då, skrev och spelade in voice-overn något år senare, tror jag… Sen hände livet. Vi flyttade. Visst började jag klippa och gjorde en halvfärdig version. Men den blev aldrig färdigställd och släppt. Mer liv hände. Jag jobbade, gick nästan in i väggen, bytte jobb, vi gifte oss och fick barn. Åren rann iväg. Gamla halvfärdiga projekt blev liggande under tiden, de kördes över av nya projekt som roddades med den minskande mängden fritid. När jag hittade mappen på min Mac insåg jag att avsnittet om Nintendo Magasinet var ca 90% klart. Lite mer behövde filmas och början och slut behövde filas.

Tyvärr hade materialet börjat kännas ”gammalt”. Scenerna där jag läste tidningarna var filmade i ett annat spelrum och jag såg annorlunda ut. Voice-overn var ganska dåligt inspelad med ljudknäppar och felsägningar – egentligen tänkt som ett utkast att grovklippa till. Tills slut insåg jag att jag inte kunde göra ett bättre avsnitt utan att skrota allt och börja om, någonting jag defintivt inte hann nu som småbarnsförälder… Det bästa var trots allt att göra det bästa av det material jag hade, tänkte jag… Jag filmade lite nytt och klippte ihop avsnittet.

En anledning till att videon inte blev klar var att jag hade megalomaniska ambitioner. Jag ville liksom göra den ultimata videon om svenska Nintendo Magasinet. Vad jag inte tänkte på då var att att ingen liksom kräver det av mig. Min publik uppskattar mer att en video kommer än att den inte gör det. Och en tjugo minuter lång video som är ganska innehållsrik och täckande räckte liksom gott och väl. Skulle videon bli bättre av att vara 45 min lång? Hur stor var min publik och vilken typ av videos ville dom ha? Många tankar. Vill jag få med alla ideér, alla tankar, alla citat och alla anekdoter – då får jag helt enkelt göra en video till som går mer på djupet.

Så det blev ett avsnitt i alla fall, kort sagt. Skönt att bli klar med den här och gå vidare till andra redigeringsprojekt! Lite av ett lappa-laga-projekt, ett Frankenstein-monster, men det är kanske bara jag som märker det…

Jag försöker göra videos och presentera på min Youtubekanal med jämna mellanrum. Jag har dock märkt att det är svårt att låta en video stanna vid bara en video nu för tiden… Mitt Toykoll-avsnitt om den mystiska figuren, leksaken och loppisfyndet från förra sommaren ”Evil alien” blev till exempel hela tre videos, låt oss kalla den Evil Alien-triologin.

Universal war 2: Attack of the Evil Alien blev Toykoll-avsnittet jag klippte ihop. Toykoll är en serie om leksaker/actionfigurer som jag producerat några avsnitt av. Man kan säga att de följer en viss mall. Det blev dock ett effektspäckat avsnitt, leksakssnacket inbäddat i en Ed Wood-aktig 1950-tals sci-fi-pastisch. Det var där i filmpastischen min passion låg, insåg jag. Det var därför jag ville göra avsnittet, mer eller mindre.

Efter den riktiga videon klippte jag ihop en making-of-video. Jag tror det är min egen förkärlek för att göra film som jag vill dela med mig av… Dessutom är det ett sätt att utnyttja material som blir över när man gör en kortfilm… Testfilmingar, testanimationer, skisser, roliga behind the scenes-bilder… Jämföra före-efterbilder när man lägger in effekter. Man kan nästan säga att 90% av materialet ligger utanför det som syns i den färdiga filmen, värför inte visa lite mer av det där andra? Man vill synliggöra det osynliga arbetet en smula och inspirera andra aspirerande filmskapare, om möjligt. Jag kallade denna BTS-film Space Attack in my Backyard.

En tanke jag hade med mig redan från början var att göra en kortfilm av avsnittet – för att se hur bra den fungerade som sådan. Det resulterade i att jag gjorde jag en ”cinematic cut” på avsnittet… En kortfilmsrecension som kunde stå för sig själv lite bättre. Jag tror jag har en sådan publik också, som ärmer intresserad av ”det filmiska” framför TV-spel och leksaksnörderi. Kortfilmen fick det B-filmsosande namnet Hotet från rymden.

Jag har kommit till insikt att jag videos för min egen skull, så jag måste följa min egenlust och mina infall snarare än att tänka på vad mottagaren ska tycka. Är man inte intresserad av en alternativ klippning eller behind the scenes-material kan man helt enkelt välja att inte titta på det. Eller hur?