Lenneér
lägger ribban är ingenting mindre än ett seriefanzine
med till största delen självbiografiska serier ihopknåpade
av mig mellan åren 2000-2003, för första gången
ihopsamlade och uppvisade. Det är mitt andra tappra försök
till ett alldeles eget seriefanzine. Det första försöket
hette Straffaren och det kan läsas mer om här>.
Att
beställa:
Fanzinet lenneér lägger ribban är 56 sidor tjockt
och kan beställas snabbt och ganska lätt genom att skicka din
adress tillsammans med tjugo kronor (20 SEK) och lämpligt porto till:
Daniel
Lenneér
Klockaregården 2tr.
540 17 Lerdala
Kommentarer
till serierna:
Eftersom jag tyckte
det var synd att belasta innehållet i tidningen med en massa text kom
jag på idén att jag kunde kommentera serierna här på hemsidan istället.
Sagt och gjort. Här följer kommentarer till var och en av serierna
i tidningen.
Hur ska man
vara?
Lite av samma tema som Upp som en sol. Den gjordes också
i samma veva när jag bodde i Bräkne-Hoby. Över huvudet
taget klämde jag ur mig ganska mycket serier under min tid i blekinge.
Tanken var väl att jag skulle gjort ett fanzine medans jag fortfarande
gick på konstskolan, men det hanns inte med tyvärr. Ej tidigare
publicerad.
24 saker om Daniel
Lenneér
Jag gjorde ursprungligen de flesta av rutorna som en del till ett ansökningsprov.
Jag sökte konstfacks animationsutbildning i Eksjö och de ville
väl antagligen inte ha mig för att jag var för rolig. Hur
känns det? Att vara för otragisk för konstfack? Jag blev
hursomhelst rätt nöjd med vissa av bilderna och tyckte jag kunde göra
en serie av dem. Samtidigt tyckte jag serien funkade bra som en introduktion
till tidningen och, inte minst, det självbiografiska temat.
Och Joe Matt har gjort en serie som är lite FÖR lik... Jag vet det och
jag erkänner det. Ej tidigare publicerad.
Ansikten
På konstskolan gjorde jag den första sidan med de tolv första
ansiktena. Sedan fortsatte det när jag hittade bilden ett par år
senare. Det här var ju en kul idé, tänkte jag spotant
och började rita självporträtt som en galning. Samtidigt
ville jag väl bevisa för mig själv att jag kunde teckna
på mer än ett manér... Jag hade svår ångest för att "fastna
i en stil" ett tag. Samtidigt var tanken med serien lite av ett formexperiment.
Jag ville se hur läsaren skulle reagera på en massa bilder,
utan tydlig ambition att berätta något.
Ett tag tänkte
jag och göra 365 ansikten och sammanställa en allmenacka med ett ansikte
för varje dag... Får se om jag förverkligar projektet någon gång. Första
delmålet är väl 100 små ansikten. (Ett tag trodde
jag faktiskt att jag hade gjort hundra stycken, men det visade sig sedan
vara en ganska grov felräkning... Jag får väl skylla på
att jag inte räknat ett mattetal sedan gymnasiet.) Tillsvidare får
det räcka som det är. Ej tidigare publicerad.
Upp som en sol...
Från början var serien en hämnd. Ren, rå, oförfalskad hämd.
Ingen idé att sticka under stolen med det. Jag ville visa hur illa
hon hade behandlat mig, helt enkelt. Serien är utan tvekan den serie jag
gjort som tagit längst tid att färdigställa. Serien användes som
arbetsprov till serieskolan i Malmö och Fredrik Strömberg (seriefrämjandet)
ringde och sa att jag fick börja. Nu valde jag ju mediautbildningen
på högskolan istället, och tur var nog det (om inte annat
skulle jag hellre donera vitala organ än flytta till Malmö...,-),
men det måste ju betytt att serien inte var helt rutten ändå
(eller också tyckte dom "Ack, ack... den här killen har
vi mycket att lära..."). För att inte tröttna på
mig själv tillät jag mig att leka med teckningsstilen. Jag är
ganska nöjd, även om jag inser nu i efterhand att den är
ganska flummigt berättad... Men som sagt. Jag har jobbat från
och till på serien i två års tid. Jag visste inte riktigt
var det skulle sluta. Inte förrän jag träffade henne igen
och slog fast den avslutande "prologen". Ej tidigare publicerad.
Den prickiga krokodilen
Att förstå det kvinnliga könet visade sig bli ett stående
tema. Jodå, den gjordes i samma veva som Upp som en sol och
Hur ska man vara?, det väl ganska lätt att se. Tidigare
publicerad i nätfanzinet BigWig Comics #1 (www.serier.tk)
Cykelhjälm
Jag hatade verkligen cykelhjälmarna av frigolit vi tvingades ha på
huvudet! Trafiksäkerhet var bara ett trendbegrepp som vuxenvärlden
använde för att förnedra oss som var små på
åttiotalet...
Det värsta som inte kommer fram i den här lilla serien är
nästan att cykelhjälmarna var så idiotiskt konstruerade
atrt de antagligen inte skyddade mer än en keps. När folk tappade
den i asfalten sprack de liksom mitt itu... Ej tidigare publicerad.
Det var inte roligt
Vad ska man säga?
Ibland är det en surrealistisk upplevelse att vara man. Ej tidigare
publicerad.
Vissa killar
Alltid lika aktuell. Det kan nog alla killar som fattar grejen skriva
under på. På mig personligen dyker alltid minnet av den här
seriesidan upp i bakhuvudet när en kille stjäl hela showen.
Tidigare publicerad i BigWig Comics #1 .
Myself vs. the
evil parking guard from hell
Våld i verkligheten är onödigt och hemskt. Men övervåld på bio tenderar
till att vara snyggt och underhållande, hur omoraliskt det än klingar.
Ser man till de totalt mediokra uppföljarna till The Matrix vågar
jag säga att det inte är någonting annat än förpackat underhållningsvåld.
Filmerna tillfredställer en efterfrågan, ett behov. Som en
porrfilm med kung-fu-scener istället för sexscener .
Ok, sedan hade jag fått parkeringsböter och behövde avreagera mig... Våldet
skulle kännas lite som i Frank Millers Sin city var tanken.
Det vill säga att våld som var stort och uppblåst och
som nästan känns. Fan vet om jag lyckades. 90% av serien tecknades
på föreläsningar i skolan och serien kortades ner 4-5
sidor innan den trycktes i lägger ribban. Det var väl
ganska nödvändigt med en nedkortning, om man säger så.
Titeln är avsiktligt kass, om någon undrar. Parkeringsvakt
heter ju inte ens "parking-guard" på engelska, hur gärna
man än vill...
Ej tidigare publicerad (kanske tur det...;-).
Slutkläm och
mer fanzines?
Först och främst: Tack till dig som har köpt och läst
lenneér lägger ribban! Det är alldeles för
få i det här landet som läser och uppskattar seriefanzine,
så jag kan bara hoppas att min tidning gav dig mersmak! Jag tvingades
lämna mycket material ute som egentligen skulle varit med i tidningen.
Först hade jag tänkt göra ett samlingfanzine med allt som
jag pressat ur mig sedan 1999, men det visade sig var omöjligt att
klämma in i en tidning. Dessoutom skulle både kvaliteten och
helheten blivit lidande av en sådan ihopklumpning. Därför
valde jag att lägga fokus på det "självbiografiska"
i lägger ribban. Nästa fanzine blir det antagligen mindre
verklighet och mer fiktion, med andra ord. Antagligen samlar jag ihop
mig till ett nytt fanzinesläpp under första halvan av 2004.
Hallå? Finns det någon som fortfarande läser? Jag blir
imponerad om det överhuvudet taget finns någon i vårt
avlånga land som först läser fanzinet och sedan bemödar
sig med att surfa hit för att läsa kommentarerna...
Har du egna tankar, funderingar och kommentarer på lägger
ribban går det kalasbra bra att maila
mig. Är ni desperata efter fler bra hemmaknåpade serier kan
ni ju alltid beställa Johannes "Trucken" Streiths renodlade
skräckseriefanzine Helltruck. Vi ses.
//Daniel
Komplett fanzineografi:
- Lenneér lägger ribban (2003)
- Straffaren (1999)
Medverkat i:
- Nasses nekrozin 6 (2001)
- Nasses Nekrozin
4 (2000)
- 3spade comix (2000)
- Welpap (2000)
- Serien utan namn (1999)
|